Göteborgsposten – 7 oktober 1862, sida 1

— — —— — MA —55—— Flammorna frossade tills de kommo till kan ten af stranden och hoppade öfver den, likson hade de längtat att få tag i mig. IIettan brän de mig starkare än jag hade trott, att den skull komma att göra, och röken blef allt tjockare och sjönk allt lägre. Jag nedlade mig sjuk och svag på klippan med mitt ansigte alldeles öfver det svala kylande vattnet. Då jag åter vågade lyfta : upp hufvudet glänste: öns spets rubinröd. röken steg långsamt upp här och der, och: luften dallrade af hetta, Medan jag såg på allt detta, märkte jag ett slags vaggning i mitt hufvud; en dödlig svaghet och köld kom öfver mig. Jag tog buteljen, som innehöll mitt Budskap, ur sickan och släppte den i hafvet, derpå kröp jag ett litet stycke tillbaka öfver klipporna och föll framstupa öfver dem, innan jag kunde hinna ända fram till stranden. Det sista jag erinrar mig var att jag försökte läsa några böner; men jag förlorade rösten, förlorade synen, förlorade känslan af hvar jag var, förlorade allting. Dagen inbröt ånyo, då jag väcktes vid det jag kände hårda händer vidröra mig. Nakna vildar — några i vattnet, några på klipporna och några i två långa kanoter — skreko och gestikulerade på alla sidor om mig. De bundo mig och förde mig till en af sina kanoter. De öfriga följde med — och båda farkosterna padd