Göteborgsposten – 7 oktober 1862, sida 1

sdi, söner af den man som ligger sårad i et sinre rum. I det andra rummet satt Bedaschin sett slags beständigt tjenstgörande kammar I tjenare, under det Basso, sekreteraren, låg oc! sof godt på en säng i alkoven. I ett tredj srum befinna sig de båda garibaldiska läkarn Albanese och Ripari, af hvilka den senare bli s-xå djupt skakad vid åsynen af sin lidande äl skade anförare, att han ej går in i denne rum, utom då hans läkarehjelp önskas, Vic I dörren till det sista rummet befinner sig adju tanten, som just nu kommer med smygande steg inifrån doktor Prandina, denne frivilligt fånge, som underhåller förbindelsen med det yttre verlden. Huru är det med generalen lyder frågan. Just nu har han några plå gor, svaras, och jag får veta, att patienten i det han bytt om ställning, nyss vrickat sir fot, hvarigenom han förorsakats mycket lidande; men eftersom han visste, att jag kommit i afsigt att besöka honom, ville han ovilkorligen taga emot mig, fastän, sade de närva. rande, Åvi gjorde rättast i att skicka er tillbaka till Spezzia, utan att ha fått se honom. Man talar alltid om Åhonom, någon annan beteckning behöfves ej. I går träffades jag af en ovanlig ödets vexhng. Precist två år förut hade jag haft företräde hos diktatorn i Neapel uti hans sängkammare i Casertapalatset. Han var då allsmäktig, befälbafvare öfver en här och konung öfver ett folk. En soldatsäng af stål var då uppstäld för honom i ett af de minsta rummen uti denna stora byggnad, som den spanske bourbonen uppförde i afsigt att täfla med Versailles; och Garibaldi emottog oss iklädd sin röda skjorta, med denna lugna värdighet, som förråder den sanne ädlingen. Då jag i går närmade mig sängen, i hvilken den sårade då satt till hälften uppe, vände han sig till mig, för att helsa mig med samma vänliga ton och samma lugna värdighet: Ah, amico: Jag har plågor, som ni ser, och mina vänner bär tro, att jag med vilja skadat mig, och äro mycket förargade på mig. Ett anspråkslöst rum med trenne fönster är generalens nya qvarter. Det är väl vädradt och fritt från den instängda qvafhet, som brukar vara så vanlig i sjukrum. Utom de flaskor, instrumenter och andra dödsfientliga vapen, tillhöriga läkarne och kirurgerna, funnos der äfven, tror jag verkligen, alster af alla Italiens sköna konster och vetenskaper, såväl som af dess sloriculturoch horticulturalster — högar af apelsiner och pomeranser, hela regementen af syltburkar, samt här och der blomsterbuketter, vittnande intyg af qvinlig sympati. — Generalens säng — ofvan hvilken de rep hänga, som sätta honom i stånd att långsamt byta omställning — står vid ett fönster, hvarifrån han har utsigt öfver Speziabugten, så att han kan se, der han ligger, den lilla staden Lerici och de sistu konturerna af Lunigianabergen. Framför patientens ögon svajar stolt den italienska flaggan med sitt Savoyiska kors, som måste ingifva sällsamma teorier om nationernas otacksamhet. Der generalen nu ligger i det starka zolskenet, synes han visserligen blekare, magrare, äldre, men likväl icke mera än man kunle vänta sig hos en verksam man, som måst hälla sig tre veckor instängd vid sin sjuksäng. Bredvid honom lågo flera tidningar — en poyglottkorrespondens, hvilken, såsom: hans adutant sade mig, innefattade uttryck af symati från alla verldens traker; och slutligen Jeesars Commentarier. Diktatorn och ge: eralen ur det 19:de århundradet är, liksom ans fiende Napoleon, en stor beundrare af len store krigarens verk, hvilken äfven var liktator öfver ett otacksamt folk, fastän omring nitton ärhundraden tidigare. Jag medförde händelsevis ett bref till Ga