Göteborgsposten – 7 oktober 1862, sida 1

na förfärliga låga — den olycklige usling som lemnat mig wed den vansinniga hotelsen på sina läppar och med den mordiska afsigten att sveda mig ut från min tillflyktsort, arbetande å hans förvirrade hjerna. På hans sida. af ön växte det torra gräset rundt omkring den håla der jag lemnat honom. Om han hade haft tusen lif att förlora, skulle han i detta ögonblick ha förlorat dem allesammans. Elden hade intet annat att förtära än de torra buskarne och skyndade derföre framåt med så förfärande. snabbhet, att jag, sedan jag samlat mig efter min förfäran, blott hade tid att vända tillbaka till min håla för att få min. sista drick vatten och min sista munsbit föda. Jag hörde elden. fatta i det torftak öfver hålen, som jag med egna händer förfärdigat. Jag sprang ned till stranden och ut på en klippkedja, som sträckte sig ut i sjön samt kröp der ned på den aflagsnaste punkt af denna, som jag kunde finna. Det fanns ingenting för elden att förtära på denna klippkedja, och jag var nog långt borta för att ej nås af lågorna samt lågt nog för att få frisk luft under röken. Man må väl undra hvarföre jag, med hungersnöden för ögonen, på detta sätt ansträngde mig, för att rädda mig ifrån den snabbare döden att qväfvas i röken. Jag kan blott svara dertill, att äfven jag undrar derpå — men så var det.