Göteborgsposten – 6 oktober 1862, sida 1

sådan död, som nu väntade mig. Det var ännu härdare att jag skulle få min död förbittrad af hvad som händt emellan mig och superkargen. Det fanns nu intet hopp om att hans prat dagen förut skulle ha varit mera sannt än falskt. Den hemlighet han antydt var synbarligen både sann och vigtig, eftersom den förmått honom hellre göra ett försök mot mitt lif än låta mig omtala den, i den händelse skeppet skulle komma och befria oss. Med denna hemlighet var vår fars goda namn inblandadt, och här drog jag den, lika mörk som någonsin, med mig i min graf, i stället för att ha spridt ljus öfver densamma. Jag var alldeles utom mig vid denna tanke, då jag plötsligt fick en 1idå, som tröstade mig. Jag beslöt att skrifva mitt budskap till dig öfverst på papperet och sedermera öfverlemna detta, inlagt i en butelj, åt hafvet. Drunknande menniskor sägas gripa vfter halmstrån, och det halmstrå jag grep efter var den enda möjligheten ibland tio tusen omöjligheter, att budskapet skulle flyta omkring tills det blefve upptaget och sändt till dig. Vare sig att jag icke var rätt klok eller att min inbillning vid detta tillfälle blifvit öfverspänd, säkert är det i alla händelser, att jag erfor en viss lättnad, då jag tömt en af de båda flaskorna i medicinallådan, lagt papperet i flaskan, omsorgsfullt öfverbundit