Göteborgsposten – 6 oktober 1862, sida 1

upprätthålla sig sjelf. Med undantag af de klerikala bladen, som välkomnade den o. väntade förbundsbrodren med förtjusning, op: bonerade sig nästan hela den parisiska prossen mot La France. De såsom halfofficiella ansedda bladen prononcerade sig icke minst bittert mot den stackars politikern, och Constitutionnel gick så långt att den uttryckligen bestred dennes rättighet att gälla för nå got mera än br Gueronnicre rätt och slätt. La France bestred återigen Constitutionnels rätt alt desavonera dess egenskap af halfofficiell. Denna strid inom pressen har alltjemt fortsatts under en eller annan form och den kommer troligen att fortlefva så länge som La France sjelt. Hvad skall man tänka om allt detta? A ena sidan ha vi nästan hela den icke klerikala pressen — det vill säga den stora majoriteten af de franska tidningarne, påyrkande Roms utrymmande i så ifriga ordalag, som presstvänget tillåter. Och å andra sidan ha vi hr de la Gueronniere — Napoleon IlI:s egen de la Gueronniere fäktande, om ej med hander och fötter, åtminstone med den penna som mer än en gång tolkat kejserliga ider, för bibehållandet af detta status quo i Rom som dragit så mycken olycka öfver Italien och hålht på att vålla ett inhemskt krig i det unga konungariket och, hvad värre är, ett mellan tvenne fraktioner af det fosterländska partiet. För min del tror jag att Napoleon betjenar sig af sin gamle sekreterare tör att pejla djupet af den allmänna meningen, liksom han på liknande sätt tillgodogör sig såväl den liberala som den klerikala pressens diskussioner af den romerska frågan. Napoleon är utan tvifvel en despot, men han glömmer dock aldrig att lyssna till hvad som förekommer, till hvad som rörer sig inom alla dessa samhallsklasser som ullsammans bilda franska folket. Han bar en stark vilja och en stark hand, men han är ej tjurhufvad som en och annan af våra svenska envåldskonungar varit, han aktar på tidens tecken och lankar statsskeppet varigen mellan de klippor och skär, hvaremot så många af hans företrädare törlist. Man säger att ban bibehåller sina trupper i Kom, emedan han fruktar det iuflytande som det katolska presterskapet i Frankrike utofvar öfver en stor del af folket, särdeles i departemangerna, der en större okunnighet, vidskeplighet och måhända afven varmare religiosa känslor göra det lätt för presterna att hälla massan i ledband. Jag tror att denna betänklighet är vigtig nog för att spela en roll i de kejserliga kalkylerna, men jag tror ej utt kejsaren låter leda sig blott af den. Andra skal komma nog dertill i vågskälen, skäl som smaka så mycket af den traditionella napoleonska politiken att man är böjd alt tilltro dem stor betydelse. Napoleon har visserligen till en viss grad befordrat realiserandet af den gamla drömmen om Italiens enhet; men det är troligt att bevekelsegrunden härtill var mindre en rest af ungdomsårens karbonaristiska ider än önskan att beröfva Osterrike en del af dess politiska makt i samma mån han ökade sin egen. Utom det att han betingade sig Savojen och Nizza såsom lön för den åt det unga Iialie gjorda väntjensten förskaffade han sig en ny — om icke lytstat så åtminstone tacksam och i flera afscenden beroende allierad. Så länge påtven stannar i Rom skyddad af franska bajonetter, så länge såstningsfyrkanten tillhör Österrike, är Italien ej nog starkt att intaga en fullt sjelfständig ställning bland Enropas fria stater. Kabinettet i Turin måste afvukta vinkar från kabinettet i Tuilerierna, innan det kan fatta beslut både i en och annan fråga, det har till och med måst skrida till ytterliga åtgärder mot sin egen och hela Ita