Göteborgsposten – 6 oktober 1862, sida 1

kade skarpt in i elden. IIan stod och funderade en stund och vände derefter blicken mot mig med någon vansinnig elak id glänsande ur hans ögon genom de blåa glasögonen. Ett grin låg på hans torra blåa läppar. Skeppet skall aldrig finna er! sade han, och vändande sig mot sin egen sida af ön, lemnade han mig. Han menade blott att hota mig med dessa ord; men olycksfågel som han var utgjorde de en profetia. Allt mitt arbete med elden visade sig vara fåfängt; allt hopp var släckt inom mig långt innan kolen efter min eld glödt ut. Om röken sågs från skeppet eller icke, är mera än jag kan säga. Jag vet blott att det tog en annan kurs, och detta ej tio minuter sedan superkargen lemnat mig. Inom mindre än en timma hade de solbelysta toppsegeln försvunnit från horisonten. Jag vände tillbaka till min håla, hvilken jag nu hade större skäl än någonsin att betrakta som min blifvande graf. I detta heta klimat, utan att någon fuktighet på ön och med knapp så mycket som en tumlare vatten qvar, med min styrka uttömd af halfva rationer. — var två dagar det högsta jag kunde hoppas att uthär ainnan jag doge. Det var hårdt nog för en man vid min ålder och hvilken qvarlemnat så mycket i hemmet som gjorde lifvet dyrbart, att dö en