Göteborgsposten – 6 oktober 1862, sida 1

— VTT markorade, nästan manliga drag och högljudda röster komplettera gruppen. Der ha vi åter individer med mörk, nästan svartbrun by och brinnande ögon; de äro främlingar från en eller annan punkt på tropikernas breda bälte, som irra omkring, kikande och bekikade bland företeelser, vittnande om en civilisation, vida skild från deras egen, ifall de ha någon. Der vandra stolta, allvarsamma spaniorer, och der itallenare, glada i medvfetandet af att den dröm som deras förfäder drömt är förverkligad, att på samma gång det gemensamma sosterlandets aktier sugit i Europas ögon, äfven individens har det, att ordet italienare ej längre är liktydigt antingen med lätting eller bandit, utan att det tvertom betecknar en nationalitet, 1 alla afseenden förtjent af våra sympatier. Jag nämnde italien. Detta land har under de trenne sista åren gitvit Parisarne rikligt ämne till dessa politiska causerier, hvari de äro sådana mästare, och hvaråt de så gerna öfverlemna sig, när de tå lof för dem som makten hafva. Aldrig har man dock här sysselsatt sig mera med Italien än under denna sista tiden, under denna stora Garibaldiska torveckling, detta uppror afseende den italienske konungens eget intresse. Saken rörde också ingen närmare än Frankrike; det var emot det af franska bajonetter försvarade Rom denna expedition var tillämnad, och kejsaren hade, om icke det djerfva företaget qväfts så tidigt, nära nog i sin linda, kunnat få anledning att intaga i Italien en position, lika hovande för det unga konungarikets frihet, som lofvande för framgången at hans egna planer. Inom tidningsverlden har den Garnbaldlska och den dermed sammanhängande romerska frågan diskuterats med en grad af trihet, som gitvit optimisterna anledning att hoppas det kejsaren ej såge ogerna att allmänheten blef förberedd på Koms slutliga utrymmande af de franska trupperna. Emellertid torde man ej böra forhasta sig genom att gifva en så ljus tydning åt det kejserliga öfverseendet med pressens lltag att yrka på ett sådant resultat. Snarare är det att antaga det Napoleon velat läta tidningarne hållas, för att på detta sätt sondera allmänna meningen, innan han fattade sitt beslut, eller, måhända rättare sagdt, innan han utförde det beslut han troligen längesedan fattat. En egen roll har hr de la Gueronniere, som så långe ansetts och ännu längre velat anses som ett kejserligt språkrör, spelat under dessa torhällanden; huruvida denna roll varit dikterad ofvanifrän, är en af dessa gåtor, som den moderne sfinxen tid efter annan består sina undersåtare att gissa, måhända för att hindra tankarne att sysselsätta sig med sarligaro ämnen. La France, så heter som läsaren troligen har sig bekant, den tidning hvari den kannstopando senatorn ger uttryck åt sina åsigter rörande dagens frågor, förnämligast den romerska, som sedan gammalt ligger honom mycket om hjertat. Denna tidning är ännu blott några månader gammal; den såg dagen forsta gången då Garibaldi började det företag som slutade så sorgligt vid Aspromonte. F. d. brochyrförfattaren gjorde allt för att omgifva sitt blad med en officiell, en äkta kejserlig gloria, och allmänheten visade sig först benägen att tro på en fortsatt förbindelse mellan Napoleon den 3:dje och den man, som flera gånger tjenat att göra Europa bekant med hans ideer i den italienska frågan. Snart började dock La France blifva så ultramontant i sina framställningar, att man trodde — man tror så gerna det man hoppas — det den ädle markisen politiserade på egen hand och att kejsaren hade ingen del i dessa deklamationer om Frankrikes pligt att upprätthålla påfvens verldshga makt, tills denna makt kunde