2— — — — — liens välgörare, mot den moderne konungamakaren, skaparen af staten Italien, endast och allenast af undfallenhet mot den kejserlige bundsförvandten, Det är ju klart att för den tredje Napoleon som ärft den förstes smak och idcer jemte en stor del af hans snille, en sådan sakernas ordning är behagligare än en ny som gör kabinettet i Turin fullt oberoende af den kejserliga viljan, medgifvande det att sjelf välja sina bundsförvandter och att inom stormakternas råd, från hvilket Italien ej länge kan blifva uteslutet, uppträda för ider, som stå i strid mot Tulleriernas politik. Så länge Rom och Venedig ej äro frigjorda, kan det unga konungariket ej annat än vara behäftadt med en viss lamhet; isynnerhet är den franska ockupationen af den eviga staden en bloak om foten för detsamma — en black som den högsinnade bundsforvandten ej torde astaga förrän omständigheterna nödga dertill. Helst såge han väl att det moderna Italiens monark alltjemt komme att spela den med en sådan sakernas ställning ötverenstämmande rolen af en undergud som lyder hvarje vink af den galliske Jupiter. Häri ligger utan tvifvel hufvudorsaken till den så länge fortsatta ockupationen af det unga Italiens sjelfskritna hufvudstad. Men der gifves äfven åtskilliga andra. Utom den ofvan antydda obenägenheten att mot sig reta ett presterskap som från bigtoch predikstolar utöfvar ett så stort inflytande öfver den bigotta och vidskepliga massans samveten, gifves der betänkligheter af rent huslig natur. Napoleon III är en karaktersfast, sjeltständigt sinnad monark, men han är tillika äkta make, och man bör akta sig att alltför mycket underskatta den sköna spaniorskas inflytande, hvars behag varit nog mäktiga att åt henne lorvärfva en kejserlig krona. Att måta storleken af detta inflytande som från kejsarinnans boudoir sprider sig till det kejserliga kab nettet, låter ej göra sig for andra än de som kastat sina blickar inom kulisserna, men allmänheten är naturligtvis benägen att i hvad som för profana ögon synes vacklande spåra kej-arinnans eller rattare sagdt hennes biktfaders hand. Sydländskt passionerad, nervöst retlig, praktälskande och uppfostrad i en doktrin som hyilar i päfvon Kristi representant, den der har anspråk på uppoffrande ängifvenhet och blind lydnad, anser naturligtvis Eugenie det för sin pligt att så mycket på henne beror förmå sin make att skydda Pius IX mot den piemontesisko usurpatorn. Det var en naturlig sak att kabinettet i Turin skulle nu ifrigare än någonsin tillförene göra framställningar, hos Nupoleon om det så länge och så ifrigt efterlängtade utrymmandet af Rom. Endast Viktor Emanuels löfte att han skulle sjelf åstadkomma det resultat den Garibaldiska expeditionen afsäg, förmadde bindra massan af italienska folket att sluta sig till den afgudade hjelten; och den italienske konungen inser mer än väl att bibehallandet af hans popularitet liksom befästandet af hans makt hufvudsakligen beror på det snara uppfyllandet af detta löfte. Ha de underhandlingar som i detta syfte bedrifvas från italiensk sida utsigt att krönas med framgång? Monitören säger sig vilja sprida ljus öfver den romerska frågan i det den offentliggör trenne dokumenter, som ha kejsaren, hr Thouvenel och markis Lavalette till författare — dokumenter hvarom Göteborgs-Postens läsare ej kunna vara i okunnighet. De tjena emellertid så litet att belysa frågan, att de fast hellre lemna den mörkare än någonsin. De innehålla kejsarens förslag till en törlikning mellan konungen af Italien och påfven, gjordt för trenne månader sedan — ett förslag, af en natur att det nödvändigt må