Göteborgsposten – 6 oktober 1862, sida 1

tkorken med vaxduk och lagt alltsammans i min ficka, för att, då jag kände min stund komma, vara färdig att utkasta det i sjön. Jag hade gjort mig af med min hemlighet, tänkte jag för mig sjelf; och om Gud så behagade, skulle den öfverlemnas åt dig, Alfred. Dagen led mot sitt slut och solen sjönk klar och gyllene i det dödslugna hafvet. Det syntes ej en enda liten krusning någonstädes på let oljlika hafvet. Innan natten inbröt stärkte jag mig med en bättre måltid an vanligt, ty hvad skulle det tjena till att förvara kött och skeppsskorpor, då man ej hade något vatten att på samma gång släcka sin törst med. Då stjernorna började visa sig och månen steg upp, samlade jag ved och antände efter vanligheten signalelden på kusten utanför min håla. Jag hyste intet hopp om att elden skulle bli sedd; men den var ett sällskap för mig. Det lugnade mina tankar att se in i den, och dess sprakande gjorde ett afbrott i tystnaden. Jag vet ej huru let sig, men det låg något förfärande i denna natts andlösa stillbet. Månen steg högt upp på himlen och en ljusflod strömmade framför mig, på klipporna som reste sig rundtomkring och på den lugna sjön lernedanför. Jag tänkte på Margaretha, undrande om månen sken på den lilla viken vid Steepways och om äfven hon såg derpå, — då jag