Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 2

rättigar oss till den tron, att vi åter hafva alt vänta oss den gamla komedien af ett nytt örsoningeförslag från franska regeringen hos den påfliga och ett högt betonadt svar af: non possumus! Att det anticiperade strandandet at detta nya förslag skall få till följd franska truppernes utrymmande af Rom, kan vara möjligt men äfven osannolikt, Napoleon vill synbarligen blott vinna tid i en eller annan riktning, för att vid lägligt tillfälle en sång kunna slå till med kraft. Hvar slaget skall träffa, om den italienska nationaliteten eller den i påfvens person representerade reaktionen och hierarkien, det håller sfinxen nog tillsvidare doldt. Den inspirerade Palmerstonsorganen Morning Post fäller i denna fråga ett par yttranden, som äro särdeles märkliga. Bladet lägger nemligen vigt på de orden i Thouvenels note, att franska regeringen aldrig gitvit turinerkabinettet hopp om, att Rom med Frankrikes samtycke kan blifva Italiens hufvudstad, och drager deraf den slutsatsen, att, om Italien icke kan räkna på att med Frankrikes samtycke erhålla Rom, det dersöre icke må uppgifva hoppet om att komma i besittning af denna stad utan Frankrikes samtycke. Bladet påminner om, att det ej var med Frankrikes samtycke som Villafrancafreden icke kom till utförande eller hertigdömena och Romagnan, Markerna och Umbrien, Neapel och Sicilien fråntogos deras herrskare och införlifvades med Italien. Det är till följe derat icke orimligt att antaga, att om detta samtycke nekats under lika vigtiga eller kanske vigtigare omständigheter, så kan målet uppnås genom utfinnandet af andra medel, och ju snabbare denna lösning går för sig, desto bättre för verlden. — Det låter nästan som ett råd att trotsa och tilltvinga sig af kejsaren, hvad man aldrig kan vänta sig skola erhålla af hans nåd. Th ouvenels organ i Paris, Constitutionnel tyckes lida af samma optimistfeber som en mangd andra medlemmar af den franska och italienska pressen. Så t. ex. yttrar den i ett af sina senaste nummer, att Frankrike sannolikt måste draga sig tillbaka från Rom; men bladet beklagar dock, att man måste lemna påfven i händerna på hans förbittrade undersåter och det revolutionära Italien. I Preussen fortfar striden mellan folkrepresentationen och regeringsmakten, hvilken senare alltmera kringskäres. Det nedsatta finansutskottet bar sålunda beslutat: 1) att uppmana regeringen till att framlägga för deputerade kammaren 1863 års budget till försattningsenligt antagande så hastigt, att antagandet kan ske före början af 1863; 2) att torklara det vara författningstridigt, om regeringen bibehåller en utgift, som nekats af deputerade kammaren. Detta är, såsom läsaren finner en vigtig principstrid och gäller ingenting mindre än afgörandet om folket eger rätt att beskatta sig sjelf eller icke. Den nye ministern Bismark förklarade det ej vara nödigt, att budgeten antogs, innan räkenskapsåret började; men betonade starkt, att regeringen uppriktigt önskar en öfverenskommelse. Krigsministern yttrade sig äfven emot utskottets beslut och förebar, att man omöjligen kunde uppfylla deputerade kammarens önskan om tramläggandet af en ny budget och ett lagförslag angående armåens omorganisering före årets slut.