Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 2

het åter makt med mig, och hvad en qvickare man skulle kunnat uttänka på en timma eller två, dermed höll jag på en hel dag och måste ändå grubbla betydligt. Hvad jag emellertid fick klart för mig var i två ord sagdt: — Alldenstund jag hade ett litet bläckborn och en skrifportfölj med mig, beslöt jag för det första att, till stöd för mitt eget minne, uppteckna hvad jag hört. För det andra ville jag, ifall jag någonsin komme lefvande till England, göra saken klar och om någon orättvisa blifvit begången emot den gamle mannen eller mot någon annan (i min faders namn och utom hans vetskap) för hans skull återställa till den förorättade hvad honom tillkomme. Jag hvarken såg till eller hörde något af superkargen på hela den dagen. Den natt jag efter skrifvandet min promemoria tillbragte, kämpande med min ensamhet, var högst eländig. Minnet af de ord, jag hört min fader yttra: att han en gång riskerat de femhundra punden, qvarhöll i mitt sinne en misstanka, för hvilken jag blygdes. Då dagen inbröt, erfor jag nästan en känsla, som om äfven jag skulle bli galen. Jag steg upp, för att om möjligt promenera bort mina fantasier och svalka mitt upphetsade blod. Jag höll mig på norra sidan af ön och gick en timme eller så fram och åter. Jag återvände derpå till min håla. Det första jag såg, då jag nalkades den, var främmande fotspår intryckta