Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 2

Fran Utlandet. I afseende på den italienska frågan bibehåller sig fortfarande stämningen god och man tror verkligen, att en lösning af densamma möjligen är för handen. Sanningen att säga, är det förvånande, hvad verlden i allmänhet gerna låter draga sig vid näsan. Oaktadt så många föregående bevis på att den franska politiken i Italien är framför allt sväfvande och dynastisk, behöfves det likväl blott en lätt, gynnande vindkåre, för att gifva tankarne en förhoppningsfull riktning. Troligt, nästan bestämdt är dock, att vi ingalunda stå nära lösningen; ty Napoleon skall sjelf, af eget beråd aldrig våga taga ett så atgörande steg som det, hvarom här är fråga. Lösningen af romerska frågan i nationalt italiensk anda måste vara detsamma som ett slutligt afgörande af den vigtiga principen om fortvaron och behöfligheten af påfvens verldsliga välde eller tvärtom. Denna principfråga ingriper onekligen på det djupaste i de katolska folkens både andliga och materiela förhållanden, och Napoleon är en alltför försigtig man, att vilja taga på sig sjelf ansvaret för denna revolution, ty en sådan är det. Det gladde oss derföre, då vi fingo höra, att han skulle stå i färd med att inkalla en ny lagstiftande kår, lifvad af den stämning han för tillfället ansåge behöflig, hvilken skulle genom sitt votum gifva honom berättigande att utföra revolutionen, ifall den allmänna menningen dref honom dithän. Talet om de nya valen har dock helt plötsligt förstummats och det är nu sannolikt att några dylika ej skall ega rum. Detta be