Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 1

hans yttre. Han såg ut att vara åttio år gammal; det lilla kött han hade qvar i sitt eländiga ansigte hängde ned i stora påsar; hans blåa glasögon hade fallit ned på näsan och ögonen visade sig öfver dem röda och vilda; hans läppar voro svarta, och benen vacklade under honom. IIan kom fram till mig med vildt glänsande blick och lade sina båda händer mot mitt bröst, just öfver den ficka der jag hade förvaradt ingefärsbränvinet som han försökt stjäla ifrån mig. — Ilar ni något qvar? frågade han hviskande. — Omkring två klunkar, svarade jag. — Gif mig en af dem, för Guds skull! bad han. Att göra honom till viljes skulle varit detsamma som att skänka honom en dag af mitt eget lif. Hade det varit en man som jag tyckt om, skulle jag ej två gånger besinnat mig derpå. Men nu var det fråga om mr Clissold, och derför besinnade jag mig. Jag skulle ha varit en bättre kristen, ifall jag ej gjort det, — men just då förmådde jag ej annat. Han trodde att jag ämnade säga nej. Hans blick blef dervid genast listig. Han räckte sin hand emot mig och hviskade i mitt öra. — Jag skall säga er, hvad jag vet om de femhundra punden, ifall ni vill ge mig en droppa.