Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 1

Hvad skulle jag då för öfrigt tänka på? På intet, såvida ej på mannen der på andra ändan af ön! Jag tänkte på dessa ord jag hört honom yttra i sömnen ; jag undrade huru han redde sig ensam; huru han tyckte om att ej få annat än vatten att dricka; huruvida han sof mycket eller litet; om han såg röken från min eld nattetid; om han skulle bli glad öfver att få se mig, ifall jag ginge till honom; om han eller jag skulle dö först; om han skulle göra, hvad jag skulle gjort för honom, — begrafva mig, med sina sista återstående krafter, ifall jag doge först. Alla dessa tankar och många, många fler kommo och gingo i mitt sinne, till jag icke längre kunde uthärda det. På morgonen till den åttonde dagen beslöt jag mig för att gå till hans område, kännande att det skulle göra mig godt att se och höra honom, äfven ifall vi skulle börja att gräla igen, i samma ögonblick vi fingo se hvarandra. Jag gick upp till den gräsbeväxta slätten midt på ön, och då jag kom dit, hvem fick jag väl se, om ej superkargen sjelf kommande till mitt område och vandrande upp och ned bland buskarne, liksom visste han ej hvar han skulle finna mig. Då jag fick syn på honom, blef jag snart sagdt handfallen öfver den stora förändringen i