Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 1

som spillrorna af skeppet, hvilka lågo kringspridda öfverallt på kusterna, voro torra nog för att brinna. Veden blef torr före veckans slut. Antingen det nu var slut på den stormiga årstiden i denna latitud eller om det berodde derpå att vinden gått i vester, — alltnog, himlen var nu klar dag efter dag och solen var brännande. Bu skarne torkade upp, men å andra sidan torkade äfven vattnet i de ihåliga klipporna bort. En olycka kommer sällan ensam, och samma dag jag gjort denna upptäckt, upptäckte jag äfven att jag beräknat matförrådet oriktigt. Huru jag ock försökte att spara derpå och att i stället äta gräs och växtrötter, fanns det efter första veckans slut ej qvar lifsmedel för mer än åtta dagar, och hvad vattnet beträffar, skulle det, efter hvad jag beräknade, äfven vara slut vid denna tid, om jag också af detsamma endast använde den minsta möjliga qvantitet. Detta var en ledsam utsigt, men jag fördystrades dock ej så mycket deraf som af omöjligheten att kunna fördrifva tiden med något. Jag hade emot slutet af veckan alldeles intet arbete att sysselsätta mig med. För att icke alldeles förlora modet, afhöll jag mig så mycket som möjligt från att tänka på hemmet, ty jag ville hålla ut till det sista såsom det anstode en man. Af samma skäl afhöll jag mig äfven från att fatta förhoppningar, som troligen ej skulle slå in,