Göteborgsposten – 4 oktober 1862, sida 1

Veckokrönika. Så äro vi då inne i den af almanackan så skönt titulerade slagtmånaden! Dess första dag var så klar, vacker och varm, att den lifligare än många af våra senaste junioch julidagar påminde om sommaren; men man behöfde endast kasta en blick på de gulnade lundarne och de nakna fälten, för att komma ifrån dessa illusioner om en ännu qvarvarande sommar. De derpå följande dagarnes regn och rusk, med tunga, gråa skyar, hängande ända ned på hustaken, hafva ymerligare medverkat att drifva en ur detta inbillade paradis. Låtom oss då säga farväl åt vår eftersommar, ty dess perspektiv afhugges af de tunga, regndigra molnen. Beredom oss på höstens syndaflod och gyttjobad, dess dimma och snufva. Glädjen utomhus är slut till dess vintern kastat sina hvita drifvor öfver höstens smuts och med sina iskristaller ånyo beklädt de aflöfvade träden. Då kan man ånyo söka sig ut på promenaderna och måhända göra ett slag genom den numera stängda, det vill säga för allmänheten gratis upplätna trådgårdsföreningens lokal. Den dag då dessa portar öppnas är en verklig glädjedag för en mängd individer i samhället, neml. för menniskans trogne följeslagare hunden. Sedan han i fem månaders tid fått stanna vid grinden och med saknad åse huru husbonden går in, utan att han får följa med, tager han deremot med förtjusning sin skada igen efter d. 1 oktober. Också har man i trädgårdsföreningen under de senare dagarne sett fågelhundar, hvilka icke fått vädra vildt å fältet, alldenstund deras husbönder ej varit jägare, med verklig passion söka att jaga lifvet ur påtågelsungarnå i parken. Det smakar ändå tågel, och man måste i så vidsträckt mått som möjligt söka att tillgodogöra sig friheten. Har man i fem månader slitit en hund utanför grindarne, så är det billigt att man sedan, som herre på täppan, jagar efter alla till buds stående nöjen, Denna jagt etter eller kurtis för befjädrade varelser är äfven i sjeltva verket ej annat än ett upprepande at hvad under sommarmånaderna tilldragit sig i den vackra parken. Skilnaden är endast att på åglarne nu hafva verkliga påfågelsfjädrar, då man istället förut ofta såg en påfågel med tupptjädrar eller en gås med påfågelsfjedrar. Trots den temligen långa och vackra eftersommaren är ännu rätt mycket af vårsäden, hufvudsakligast hafre, ännu utestående häromkring. Det finnes till och med ställen, der hafren ånnu står på rot. Den fördröjda skördetiden för rågen vållade att inbergningen af de olika sädesslagen kom för nära tillsammans, så att, der större arbetsstyrka ej kunnat kommenderas, något måste stå eftor. Föröfrigt pågår nu som bäst häromkring potatisupptagningen. Den ger litet i skäppan och är dessutem till en del skadad. Det är en egen företeelse med denna rotfrukt, som man under senare åren observerat. Då man förut kunde erhålla omkring 20:de kornet, får man nu sällan mera än från 5 och till, under särdeles lyckliga omständigheter, 8:de å 10:de kornet. Man har uppställt den hypotesen, att potatisen, genom den oupphörliga odlingen år från år af föregående årets skörd på samma ställe, skulle komma i ett analogt förhållande med de familjer eller slägten, hvilka oupphörligt och uteslutande gifta sig sinsemellan, utan att sålunda uppblanda sig med friskare och kraftigare elementer, hvarigenom de förtvina och urarta. Försök hafva derföre gjorts, dels att från andra länder införskrifva nya rotknölar till sättpotatis och dels att uppdraga potatis ur frö. Till en början hafva äfven dessa experimenter visat goda resultater, men den oförbätterliga knöAm. — a