Göteborgsposten – 3 oktober 1862, sida 1

— — —ö!—Uä—ää— — är rädd att få en vagga eller ett par stolar ned öfver sig. Ötverst thronar en bastant husa i en stor soffa, och för utt hon ej skall sitta alldeles sysslolös der uppe, ses hon bålla i sina händer ett par gelåskålar eller dussin tallrikar, och tågar så ull nya stället. Den som ej bar så mycken lösegendom, anlitar 8. k. gardistkarlar som knoga af alla. kratter med båren, hvilken ar pyramidaliskt uppstaplad med stolar, bord och kommoder m. m. Starka hjelpmadamer tåga vid sidorna med -ängklåderna inkuutna i lakan, och så bär det at for dem från Sibyllegatan till Wollmeryxkullsgatan eller annat lika närbelägot håll. Enm ung man synes på trottoiren, vårdslöst rokande sin cigarr, då och då kastande en blick bakom sig på den ledamot af bäraregillet, som fått förtroendet att ta med sig den helt obetydliga lösegendom, hvarat han är generad, och hvilken ofta inskränker sig till en natisäck, möjligen en kappsäck och ett hattfodral, hvilket senare för ullfallet — hatten har han på sig — är tylldt med begagnade fadermördare o. 8. v., och dermed är hans flyttning verkstalld. När man bott på Norra Smedjegatan och skall flytta tilll Stadssmedjegatan är vägen också ej lång. Den sattige kånkar sjelf sina smulor, han släpar och bär, hustru och barnen likaså, för att till det nya hemmet transportera sina tarfliga persedlar. Dylika omvexlande scener förekomma i dessa dagar såsom sagdt på våra gator, många flytta naturligtvis utan att man märker att de föra med sig så mycket som ett hattfodral engång. En fattig sotare-enka i mitt grannskap tlytrade i dag med pick och pack — någon mörkare och sorgligare anblick i mobilieväg kan man söka blow hos sotare, fattiga sotare u.b. Kongl. teatern har ej på hela månader varit 1 stånd att bjuda sin publik på mer än ett enda nätt stycke, en liten fransysk komedi Par la senötre, kallad ÅKärlekens genvägurr!, en af de allra fransyskaste bagatellerna, medan Mindre teatern 1 thorsdags gaf sitt femte nya stycke under sejouren. Det heter Don gamle Musketören och utgör en dramatisering at Alexander Dumas roman Vicomte Bragelonne, fortsättning at De tre Muske törerne, Ått dramätisera romaner har aldrig velat lyckas riktigt och den nämnde pjesen utgör ett bland de många bevisen härpå. Hr Iorslowaspelar den gamle musketören dArtagnan såsom Torslow kan spela när han är iutresserad af en rol, och det var han har. Men öfver de andra rolerna hvilade en viss tyngd och utan Torslow hade stycket sannohkt fallit igenom redan vid första representationen. Till efterpjes gafs Otfenbachs operett Le Violoneux, kallad Åyspelmannen-, i hvilken en hr Raa, t. d. elev vid kgl. tea tern, sjöng byspelmannens basbaryton-parti ganska bra och en hr Hafgren, förut anstalld vid teatern i Helsingfors, förvånade med en ganska välklingande tenorstämma. Eu särdeles lyckadt stycke är De små fåglarner, hvilket dessutom utfördes särdeles väl. Hr Stjernström är här i sitt esse och hans glada komik framkallar oupphörligt skrattsalvor 1 salongen. I detta stycke debuterade en ung mll Hartman, f. d. elev vid kgl. teatern. Hon är i besittning at en särdeles välklingande organ och säger sina saker enkelt och okoustladt. En utflygt i det gröna — Les Pres S:t Gervais — är en obetydlighet af första sorten och allt beror på hur den 16-årige prinsens af Conti rol utföres. Mll Hammarteldt — till växten den minsta skådespelerska svenska scenen eger, hon är mindre än fru Kinmansson — utfor denna rol med mycken talang. Näst fru Kinmansson anses mll IIammarseldt — också en s. d. elev vid kgl. scenen — vara Mindre teatrens mest begåf