Göteborgsposten – 3 oktober 1862, sida 1

andra ord som han yttrade, var äfven min saders namn. Detta oroade, men öfvearraskade mig icke, alldenstund han talat om min far straxt innan han föll i sömn. Men då jag ibland det otydliga mumlet äfven hörde orden Åfem hundra pund!, flera gånger upprepas tillika med vår fars namn, än förut, än efter, än inblandadt i desamma, blef jag nyfiken och lyssnade efter mera. Mitt lyssnande tjenade till intet; han fortfor visserligen att tala, men jag kunde ej vidare få reda på ett ord af hvad han sade. Då han vaknade, sade jag honom uppriktigt att han talat i sömnen. Da han först hörde det, såg han mycket förbluffad ut. — Hvad talade jag om? frågade han. — Om min far och om fem hundra pund. Jag skulle just önska att veta, buru ni kom att nämna dessa båda ord på samma gång. — Det är ej möjligt att jag det gjort, svarade han mycket förlägen. IIvad skulle jag veta derom? Jag tror ej att en sådan man som er far någonsin i hela sitt lif egde en dylik summa. — Jaså, icke det? yttrade jag, emot min vilja förargad öfver förolämpningen. Jag kan likväl berätta er, att min far egde en sådan summa, då han ej var äldre än jag nu är och lemnade den efter sig i testamente till min mor, som ännu eger den — och jag säger ännu en gång,