Göteborgsposten – 3 oktober 1862, sida 1

Regnet störtade ned, vinden hven och hafvet brusade liksom hade syndafloden återkommit. Jag satte mig nära intill superkargen, emedan han befann sig på den torraste platsen, och drog till mig min andel af pressänningen, antingen han tyckte om det eller icke. Det senare var naturligtvis fallet, ty han befann sig i det slags halfdruckna tillstånd, då en person allra lättast retas af småsaker. IIans dåliga lynne visade sig genom hans retsamhet, vid hvilken jag ej fäste någon uppmärksamhet, förrän han plötsligt föll på den idsen att reta mig genom att återvända till dispyten om min far, hvilken dispyt åstadkommit groll emellan oss redan första dagen vi sågo hvarandra. Om han hade varit litet yngre, fruktar jag att jag tystat honom med ett knytnäfslag. Men som jag tog i betraktande hans ålder och skammen att gräla oss emellan, hvilka blifvit kastade ensamma på en öde strand, anmärkte jag blott att jag skulle kunna komma att ge honom stryk, ifall han fortsatte. Detta hade samma verkan, och jag är nu glad, att det så gjorde. Vi lågo så nära hvarandra, att då han med en mumling kröp ihop för att sofva, och då han med en grymtning somnade in, hörde jag detta mummel och denna grymtning alldeles i mitt öra. Hans slummer, liksom alla drinkares, var orolig. Han skar tänderna och talade i sömnen. Ibland