Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 2

tillkänna, och sak samma var händelsen mec de senare födda syskonen, af hvilka dock Victor, född d. 9 Maj 1848, och som lofvade att blifva om möjligt ännu utmärktare än de andra syskonen, för några år sedan dog i Petersburg. Då barnen 1851 uppträdde å en konsert, som för ett välgörande ändamål gafs i deras födelsestad, dervid skördande det mest entusiastiska bifall, uppmanade ståthållaren i Schlesien, von Kolchberg, fadren på det enträgnaste att nedlägga sitt embete och uteslutande egna sig åt sina barns musikaliska utbildning. Fadren lyssnade till detta råd och begaf sig med barnen på hösten 1852 till Wien, hvarest de njöto undervisning at bland andra den store fiolinisten Helmesberger. Här tilldrogo sig underbarnen snart så allmän uppmärksamhet, att de under sin studietid kunde gifva 8 till 10 konserter årligen, och dessutom vid många tillfällen anlitades om biträde vid konserter för välgörande ändamål o. d. Dertill uppmanade från alla håll anträdde den rikt begåfvade familjen i April 1855 sin första konstresa, och öfverallt hvarest de unga läto sina herrliga toner ljuda tillvunno de sig odeladt bifall och rika skänker. Under detta deras musikaliska triumftåg gåfvo de äfven flere konserter i Leipzig och tjusade, här som annorstädes, äfven de förnämsta konstnärer. Det torde vara nog att nämna, det sådana mästare som en Joachim, en Spohr, Singer, Ridley Kohne m. fl, sjelfva gifvit de unga virtuoserna undervisning och komponerat för dem. Det mest utmärkande draget hos dessa konstnärer är deras grundliga teoretiska skicklighet, som gör att de spela äfven de största och svåraste saker från bladet med eu säkerhet som hade de ständigt öfvat sig derpå; detta i förening med ett ovanligt musikaliskt minne tillåter dem att välja sina konsertnummer ur den mest rikhaltiga repertoir och under det att renommerade virtuoser oftast resa omkring med 5 till 10 mödosamt inlärda paradstycken, hafva dessa unga fiolinister ensamt af stora konsertpiecer hvilka de spela felfritt utantill, en repertoir af öfver 250 nummer. Med sin andra hustru har Vincenz Raczek tvenne barn, af hvilka det äldsta, en liten älsklig flicka på 10:de året äfvenledes redan uppträder såväl som solist som i förening med de äldre syskonen. Slutligen vilja vi nämna att den ofvanomtalade lilla barnfiolen varit det första instrument på hvilket alla barnen gjort sitt lärospån, och densamma förvaras också omsorgsfullt såsom en verklig familjklenod. Målskjutning. Man har på några ställen tagit skarpskyttesaken riktigt praktiskt och haft målskjutningar med pris, hvarigenom ej allenast täflan blifvit ifrigare utan äfven resultatet i målskjutning ådagalagts. Dylika prisskjutningar äro ovedersägligen det bästa stimulus för skarpskyttekårerna och skola en gång, rätt uppskattade af den stora allmänheten, blifva lifligt besökta fester. Eftersom nu ett skarpskyttemöte verkligen skall komma till stånd i Örebro, torde en fråga ej böra lemnas ur sigte, nemligen att rikets ständer anslå en viss summa för anordnandet af dess smärre festliga måälskjutningar i de olika provinserna eller distrikten, dels en stor national skyttefest, der pris, anslagna af nationen, utdelas till de skickligaste skyttarne, för att af dessa bäras som ett Illis quorum. Vi äro i allmänhet inga vänner af dylika yttre prydnader, men då det såsom här gäller att göra en god id till en ej blott mousserande utan äfven verklig, varaktig folkentusiasm, må man ej tveka om att begagna hvarje lofligt medel. Vi dröja i detta fall så gerna med blicken på Schweiz exempel, der hvarje fjortonårig yngling redan med skicklighet trakterar sitt lod, och ofta, utan att ännu vara torr bakom öronen, firas som en national storhet för sitt säkra öga och sin goda bössa. Det vore ett saken värdigt mål att sträfva derhän, och det är vår oförgripliga tanka, att anordnandet af storartade nationala skyttefester med vederbörliga utmärkelser och högtidligheter skulle vara säkraste och bästa medlet att åstadkomma en elitkår af verkliga skarpskyttar i ordets rätta bemärkelse, och ej blott skickliga exerciskarlar. Vi hade väntat oss att någonting dylikt skulle tillgöras här i Göteborg, alldenstund det i vår friv. skarpskyttekårs reglemente lärer stå uttryckligen bestämdt att allmän målskjutning skall ega rum hvarje år. Hvad som orsakat, att man ej stricte följt denna princip känna vi icke; men kunna, enligt vår förut uttalade åsigt, ej annat än beklaga det. Ty, man behöfver ju ej dölja att så förhåller sig,