Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 2

innan vi voro två hundra alnar från skeppet. Lyckligtvis var superkargen van vid båtar, och ehuru han ännu var rusig, hade han dock förstånd nog att hålla sig stilla. Vi kommo in i den lugna kanal som jag observerat från skeppet, och derefter var det lätt nog att komma fram till ön. Vi landade i en liten bugt. Alltifrån det ögonblick då vi lemnade skeppet hade jag och superkargen icke vexlat ett enda ord. Jag bad honom nu vara mig behjelplig att föra förråderna ur båten och till den första bästa för stormen skyddade plats vi kunde finna på ön. Han satte sig i rörelse med en arg blick på mig och gjorde som jag bedt honom. Sedan vi kommit uppför den låga strandsluttningen, funno vi en liten dal, som var skyddad mot vindsidan, och här lemnade jag honom sysselsatt med att stufva undan förråderna medan jag gick för att bese stället. Enligt det omdöme jag för tillfället fattade var ön ej mer än en eng. mil tvärs öfver och icke mycket mer än tre mil rundt omkring. Jag såg intet som kunde begagnas som föda annat än vilda rötter och vegetabilier, växande bland de täta buskar som betäckte platsen. Det fanns ej någonstädes ett enda träd, ingen lefvande varelse och intet tecken till sött vatten. Jag gick till den högsta punkten af ön och spanade ängs