Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 1

——7:—————— —— e— upp på däck, kröp jag först upp på kajutdäcket för att se, hvaraf bullret förorsakades. Min första blick öfver bastingeringen visade mig att det framkallades af den båt som mina olyckskamrater hade satt i sjön och rott bort med, då skeppet stötte emot. Båten låg med botten uppåt och stötte emot skeppet för hvarje våg som kom. Jag behöfde ej att kasta en ny blick dit för att veta, det hvarje moders son af dem var drunknad. Storoch mesanmasterna stodo ännu qvar. Jag gick upp i den senares riggning för att spana ut mot läsidan — och der i det välsignade dagsljuset såg jag en låg, grön klippbeströdd liten ö, liggande på endast en eng. mils afstånd från skeppet. Mitt lif började att förefalla mig något värdt, da jag såg land. Jag gick högre upp i riggen för att se efter huru strömmen gick och om det fanns någon passage genom bränningarne. Skeppet hade drifvit öfver klipporna genom den värsta bränningon, och sjön emellan mig sjelf och ön var, ehuru på sina ställen hög och bruten, likväl icke för hög för en liksom jag förlorad man att våga sig ut på — förutsatt, att jag kunde sätta ut skeppets sista och minsta båt. Jag anmärkte noga den lämpligaste kanalen för att försöka experimentet och gick ned på däck för att se hvad jag till en början kunde företaga mig med båten.