Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 1

— — r.— ilens noggrannhet som styrka, blef då med ens synbar. Det första skottet från Horsfallkanonen med 74 (b. krut och en 275 fb.:s rund kula sick först i marken och träffade sedan tio eller olf fot till venster om jernskifvan, som kulan ej råkade. Kanonen omladdades och kulan gick iter först i marken omkring 40 fot från målskifvan, ricochetterade med en liten stigning och slog mot en oskadad plåt. Här borrade hon ett ofantligt hål, splittrade timret och sönderbröt den inre klädnaden, hvilket, om det varit ett fartyg, skulle gjort en farlig läcka. Det tredje skottet åter råkade alldeles icke skifvan ; och det fjerde och sista räddade endast kanonens nu betydligt minskade anseende, genom att träffa det öfversta hörnet af skifvan, hvilket det söndersplittrade. Denna kanons oduglighet på ett sådant hall blef derföro lika obestridligt bevisad som den Whitworthska kanonens framgång. Man ville derföre nu endast so till, om de jernplåtar, på hvilka man skjutit, hade sin rätta motståndskraft. Detta försök gjordes vå 300 alnars afstånd med den gamla slätborrade 68 pundaren, och djupet af den inskärning, som denna projektil gjorde, visade genast, att plåtarne ingalunda hade så stor motståndskraft som de, hvilka betäckte den gamla Warriorskifvan. Metallen var ytterst skör och spröd. Med dessa så tillfredsställande resultater pro et contra, säger Times, afslutades experimenterna för dagen, för att utan tvifvel uter förnyas med en mycket tjockare och starkare skifva, hvilken i sin ordning kan vinna en seger af kort varaktighet öfver kanonerna. Sålunda vacklar från vecka till vecka den allmänna meningen och äfven våra vetenskapliga myndigheters åsigter mellan förtjensterna i plåtens relativa motståndskraft och kulans genomträngningsstyrka. Man må väl fråga: hvad skall bli den praktiska följden af alla dessa experimenter? Skola vi till sist få en verkligt god kanon, som kan skicka sina kulor genom hvarje pansarklädnad, eller skall pansaret vinna seger? Denna fråga innebär många svärigheter. HFansarifrarne tro, alt de kunna beklada eti fartyg så, att det blir osårbart för hvarje skott; å andra sidan äro artilleristerna al lika fast tro att de kunna förfärdiga kanoner, hvilka skola sorma göra redlöst hvarje fartyg som flyter på vattnew. Hvem skall afgora ötver denna meningsskiljaktighet hos mänaen af facket, isynnerhet som resultaterna af dessa Shoeburyness-experimenter variera hvarje vecka och äro nastan lika olika för såväl fartyg som kanoner? Enligt vår åsigt ledas vi till att tro, det kanonerna slutligen måste vinna seger, ty då det ej finnes någon gräns för storleken eller tyngden af de kanoner, som fästningar eller tillochmed fartyg kunna bära, har man deremot en den mest bestämda gräns för tyngden af den pansarkladnad, som sjögående fre gatter kunna bära — en gräns som vi sulikomligt uppnått om icke öfverstigit i de sartyg med 5!(3 tums pansar, som nu åro under byggnad. Hvad som behöfves, tillägger Times till sist, Lär en kanon af smidt jern — med framladdning —, som är i stånd att slunga en kula, hvilken splittrar hvarje pansarplåt, eller annars en flathofdad kula, sådan som mr Whitworth begagnar, hvilken kan genomtränga plåten och springa sönder i fartyget. För det första ändamålet kunde en dylik kanon lätt bringas i stånd att slunga ett skott på 100 6 dock vägande 25 ewt mindre än den nuvarande 68 pundaren. En sådan kanon skulle verka förstörande för hvarje jernfregatt. För det ändamålet tyckes Whitworths kular hafva företrädet.