Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 1

Den största af de två båtarne var då jag kände efter densamma försvunnen, och hvarenda själ ombord var utan tvifvel försvunnen på samma gång. Innan jag hade tid att tänka, kastades jag omkull af en sjö som strök öfver däcket, och af en stark vräkning af skeppet, hvilken dref det längre fram öfver refvet och ställde aktern på sned likt ett hustak. I denna ställning fastnade aktern emellan tvenne klippor, medan fören så småningom sönderslogs. Om aktern bibehöll sin plats till dager, kunde det ännu finnas hopp — men ifall sjön kastade den derifrån, var det slut I med mig. Sedan jag ansträngt mina ögon, för att se om det fanns land på andra sidan refvet, utan att jag likvisst kunde skönja annat än bränningarne, som liknade hvita eldar, kröp jag åter ned i skyddet af kajuttrappan och väntade på döden eller dagsljuset. Allteftersom morgontimmarne skredo framåt, saktade vädret af, och ehuru aktern af fartyget ofta skakades, skakades den dock icke från sin plats. Kort före dagningen tilläto mig vinden och vågorna, ehuru ännu temligen vilda, att äfven höra något annat än dem sjelfva. Ihopkrusom jag satt i mitt hörn, hörde jag emellanåt ett tungt bultande emot skeppet på vindsidan. Dagen iobröt snart derefter, och då jag klättrade