Göteborgsposten – 2 oktober 1862, sida 1

—— — — — — gen i tacklingen brusto det ena efter det andra med ljud liknande pistolskott, och förmasten gick öfver bord. I nästa ögonblick kände jag folket gå förbi mig till läsidan af fartyget. Jag visste att de i sin nöd begåfvo sig till båtarne. Jag sade att jag kände dem gå fönbi mig, emedan hafvets dån och vindens tjut döfvade mig. Jag för min del trodde lika litet att båtarne skulle hålla sjön, som jag trodde på att skeppet skulle hålla på refvet; men alldenstund de öfriga utsatte sig för risken, beslöt jag mig för att göra detsamma. Men innan jag följde besättningen till läsidan, gick jag för ett ögonblick ned under däck — ej för att rädda penningar eller kläder, ty med döden för ögonen är intetdera af något värde utan för att hemta den lilla skrifportfölj, som vår mor vid min afresa gaf mig. En lock af Margarethas hår låg inuti den ena sidofickan af densamma jemte alla de bref, hon sändt mig medan jag varit ute på mina resor. Om jag räddade någonting, hade jag beslutat att rädda detta, och om jag doge, skulle jag dö med detsamma i mina händer. Min koffert hade blifvit skadad af stöten och måste uppbrytas. Jag sysselsatte mig kanhända längre dermed än jag sjelf förmodade. 1 alla händelser var det, då jag åter kom upp på däck, förgäfves att se sig om, förgäfves att ropa.