Göteborgsposten – 1 oktober 1862, sida 1

— säg mig först huru och när budskapet kom till er? Jag kan ej bli tillräckligt lugn för att tala, innan jag fått veta det. Han berättade mig huru papperet kommit i hans händer äfvensom huru hans gode vän, kaptenen, som lofvat hjelpa honom, var under samma tak, som vi sjelfva. Men dermed tystnade han. Det var först senare på dagen som jag fick höra, hvad som, tillfölje af det rysliga tviflet angående penningarne, händt i afseende på hans tillämnade giftermål. Underrättelsen om att budskapet nått honom genom naturliga medel — på mitt sjömannaord, jag nästan tviflade derpå, då jag först fick se det! — lättade mitt sinne, och jag gjorde mitt bästa, för att i min tur lugna Alfred. Jag sade honom, att jag var vid fulla bruket af mitt förnuft ehuru mycket orolig, då jag först skref dessa ord. Äfven hvad som blifvit utplånadt af skriften kunde jag till hans och min ledning berätta. Jag sade honom vidare, att jag lika litet som han visste verkliga sanningen, förrän en undersökning blifvit verkställd och förtalet mot vår fars goda namn blifvit afslöjadt, så att man finge se hvad det vore värdt. Slutligen berättade jag honom, att under hela vår resa hem till England hade jag hyst blott ett hopp och närt blott ett beslut — hoppet att jag skulle komma oskadd till England och finna hustru och barn lefvande