Göteborgsposten – 1 oktober 1862, sida 1

Min bror torkade tärarne från sitt ansigte och betraktade mig ett ögonblick. Han vände sig derefter plötsligt åt sidan, liksom hade han ihågkommit någonting och stack hastigt handen under hufvudkudden. Han uttog från detta gömställe en svart halsduk, hvilken han långsamt vecklade ut, i det han under hela tiden betraktade mig med ett besynnerligt uttryck i sitt ansigte, som jag icke kunde förklara. — Hvad gör du? frågade jag honom. Och hvarföre betraktar du mig på detta sätt? I stället för att svara, framtog han en skrynklad pappersbit ur halsduken, öppnade den aktsamt och höll den mot ljuset, så att jag skulle se hvad den innehöll. Gud i himlen! det var min egen stil! samma pappersbit, som jag för lång tid sedan anförtrott åt vågorna. Tusen och åter tusen mil från detta ställe, der jag nu befann mig, hade jag lemnat detta budskap åt hafvet, och der befann det sig nu i min broders hand! En rysning genomfor mig, då jag återsåg det. Ehuru det blott var en bit papper, föreföll det mig som ett spöke af mitt forna jag, som före mig gått hem öfver vattnets vida fält. Min bror pekade högtidligt på skriften som låg framför oss på sängen. — Hugh, sade han, var du vid ditt rätta förstånd, då du skref dessa ord?