Göteborgsposten – 1 oktober 1862, sida 1

art och i öppen gerning. Hvilket af de båda var för Italiens enhet det minst betänkliga? Det skall en gång blifva för verlden klart, att Ratazzis uppträdande mot Garibaldi, vid detta tillfälle Turins mot Italien, varit ett brott af det uslaste och fegaste slag och att allt detta endast kunnat ske genom ett förräderi mot Victor Emanuels egen sak, men det skall äfven komma att visa sig, att det i ännu högre grad varit ett fel, än ett brott. Och Garibaldis fångvaktare känna detta utan tvifvel redan i dag. Den kongress af vetenskapsmän och lärde, som nyligen varit församlad i Siena, har antagit som mötets beslut, att nästa gång samlas i Rom såsom Italiens hufvudstad. Det är modigt och det är något af gammal klassisk romersk anda deri; professorerna i Siena misströsta icke om republiken. Men nästa gång, när är nästa gång? Den skall komma, ganska visst! Men den kan dock numera ligga långt borta; och när den kommer, skall den måhända nödgas gå öfver tusentals lik, genom fasorna, lågorna och nödskriken af ett inbördes krig, just detta som Garibaldi velat undgå och som det synes hafva legat endast i hans och ingen annans makt, att verkligen förekomma. Det är en omständighet, som i detta ögonblick tyder på en svag möjlighet af Italiens frälsande undan anarkien och upplösningen, och denna förbises säkerligen at de flesta just derför att den liksom sjelf drager sig tillbaka för det strängare aktpågifvandet och så till vida är af negativ art. Vi mena det factum, att Italien icke redan står i ljusan låga. Genast efter Garibaldis tillfångatagande bröt otåligheten och harmen ut i förtviflade ryck här och der, sedan dess har allt varit lugnt. År det den ordnade styrkans tryck som har åstadkommit detta? Det är foga sannolikt. Vi se i detta fenomen snarare beviset på ett Åordnadt motstånd; detär organisation 1 det s. k. upproret, det är massornas lydnad och förtroende till sina chefer, det är den moderation, som endast är möjlig, der ett folk har den fasta tron på sin saks slutliga seger. Man väntar till en början Garibaldis process, man unnar, måhända med någon skadeglädje, minmstören Ratazzi denna förlägenhet, man skall låta det gynnsammare ögonblicket komma af sig sjelft. Till dess — hvila gevär! Man har icke här, så som man skulle gjort i Polen, skjutit på Ratazzi, man har icke lagt försåt för Cialdini, man har icke rifvit generalsepåletterna af Pallavicini. Garibaldisterna vilja först se sin anförare på de anklagades bänk och blanda sig ogerna i Orsinis handtverk. Detta är deras styrka och deras framtid, att de icke förlöpa sig; detta är Ratazuis förbannelse, att deras lösen alltid är det samma: Skjut icke! Märkvärdiga revolutionärer som icke lossa ett enda skott, utan hellre låta sig fångas såsom tama djur. Man kan dock icke till slut taga ett helt folk tillfånga och man eger icke fängelser nog för ett upprorsparti, som räknar miljoner. Vi hafva kallat Garibaldi samtidens stora undantag, men mycket jemte honom är i Italien ett undantag från de allmänna reglorna, och den som engång i tiden skall ekrifva detta lands historia för år 1862, skall framför allt bekräfta det gamla ordet att det sanna icke alltid är det sannolika. — På sätt och vwis hafva vi i dessa dagar fått en erinran härom äfven från ett helt annat håll: Preussen. Det är i Tyskland någonting så ovanligt, nästan så oerhördt, att folkviljan, uttryckt normalt, såsom t. ex. genom en representations hållning, tager öfverhanden öfver monarkens orubbliga vilja, att det ännu helt nyss verkligen syntes oss i hög grad