Göteborgsposten – 30 september 1862, sida 1

mältid, tillika med den underrättelsen, att mitt sofrum, då jag ville draga mig tillbaka från sällskapet, var numro fyra en trappa upp. Innan jag fattade knif och gaflel, anmärkte jag att rummet var fullt, och att ordföranden vid ändan af bordet var mannen med den glada rösten, hvilken synbarligen roade sällskapet med en berättelse. Jag gaf mera akt på min måltid, än på hvad han sade, och allt hvad jag nu kan erinra mig deraf är, att hans berättelse och min måltid togo slut på samma gång. — Och nu, sade ordföranden, har jag berättat min historia, för att sätta er alla i gång. Hvem är det som härnäst skall berätta en sådan? Han tog snurren och lät den surra omkring på bordet. Då den stannade föll den midtemot mig. Ordföranden yttrade då till mig: Det är er tur nu. Ordning! Ordning! Jag uppmanar sjömannen att berätta en historia! IIan afslutade dessa ord med ett slag af klubban och klubben (som förmodligen ingenting annat hade att säga) messade åter en gång allesamman: Hör! Hör l — Jag hoppas att ni låter mig slippa, yttrade jag till ordföranden; ty jag har ingen historia att berätta. — Ingen historia att berätta! utropade han. En , matros utan en historia! Hvem har väl någonsin hört maken? Ingen!