Göteborgsposten – 30 september 1862, sida 1

— — — —ADz— na och Mexico samt tillökningen af garniso nen i Rom utomordentliga utgifter. Senaste rapporten d. 2 dec. uppskattar de båda årens deficit till 300 millioner; men häri inberåknas ej de extra utgifterna till följe af lifsmedlens dyrhet och stagnationen i handeln, och gåt blott till äsistl. december, så att 400 å 500 millioner francs skola vara mycket närmare verkligheten. De utomordentliga tillgångar, som begag. nats under de tio årens kejsardöme, uppgå til 3,418,100,000 francs, betäckta med 4,019 mill. eller en passiva af 611 millioner, hvilken, lagd till de 743 millioner, som representera passivan i 1852 års skattkammare, utgör 1,354 mill. svafvande skuld och ännu återstå att betala. Huru respektabel denna summa än är i och för sig sjelf, såsom ett bevis på tio års fi nansiel förvaltning, är den dock mindre förvirrande för regeringen, än man skulle tro. Skattkammaren är blott ett slags allmän bankir för kommunala, allmänna och enskilda företag, hvilka befinna sig under dess garanti; de deponera sina penningar, emottaga ett visst belopp af räntan och hafva moträkning. fven om vi betrakta den regelbundna tillökningen i inkomster och handel, är hela passivan ej särdeles stor. Om vi taga det mest produktiva året före kejsardömets upprättande (1846) och jemföra det med 1858, det sista år hvars räkenskaper äro uppgjorda, finna vi en tillökning i inkomster från 1,351 till 1,748 millioner, eller nära 29 procent, Men inkomsterna hade ansenligt minskats och utgjorde blott 1,273 millioner år 1851; så att den verkliga tillokningen var nära 35 procent. Handeln återvänder ånyo, hvilket visas deraf, att den högsta summan år 1851 — nemligen 2,787 millioner — uppnådde år 1859, det sista året innan den nya tariffen trädde i verksamhet, 4,904 millioner, eller en tillökning af 35 prot. Det må ej vara ur vägen att tillökningen i inkomster i hög måtto härleder sig från det nationala välståndets förbättrande, och endast i mycket få fall af beskattningens förstorande. Sålunda hafva de direkta skatterna sedan 1851 endast ökats med 50 mill., och denna tillökning förskrifver sig nästan uteslutande från den del som användts på enskilda företag i departementerna. Det är i de indirekta skatterna som den stora tillökningen visar sig. Då man jemför det sista året före den nya tariffens införande med det mest gifvande året före 1852, visa de en tillökning från 827 mill. till 1,059 mill., eller en skillnad af 232 mill. Under kriget infördes en extra skatt på sprit och viner, och en tilläggsskatt på hvitbetssocker 1852; men. inkomsten häraf nppgick ej till mer än en tiondedel af det hela. Det är ej de gjorda utgifterna och det nuvarande deficit, som oroa. Faran ligger i det finansiela systemet eller snarare i den brist på system, som hittills gjort sig gällande. Det kan bäst karakteriseras, då man såger att den högra handen ej vet hvad den venstra gitver bort. Estersom det icke finnes någonting solidariskt mellan ministrarne, kan det, egentligen taladt, ej bli fråga om någon regelbunden budget. Hvarje minister inlemnar sin rapport direkt till kejsaren och söker naturligtvis visa de stigande behofven inom hans departement, finansministern liksom de öfriga. Dessa olika fordringar sättas i någon form och underställas statsrådet, för att kunna inlemnas i lagstiftande kåren, men detta har hittills varit den minst viguga delen af saken och de inflytelserika mmistrarne reserverade framför allt sin makt för den kamp, som började efter det budgeten väl gått igenom.