Göteborgsposten – 29 september 1862, sida 2

kade agenter, och en centralkomitå nedsattes genast i Paris, bestående af de båda Murats, senatorn P—, grefve B— och Saliceti som sekreterare. Alla befallningar utgingo från dem till komiteerna i Neapel, Marseille och Turin, mellan hvilka de närmaste förbindelser egde rum. Några utaf komitöerna voro samsammansatta at italienare, af hvilka många sedan spelat en framstående roll i konungariket såsom ministrar eller andra tjenstemän, och af hvilka några dragit sig tillbaka till privatlifvet eller annu befinna sig utom landet. Den noggranna listan på dessa offrade: i juni 1860 åt lågorna. Alla arbetade för propagandan. Kaptenerna på kofferdiångarne, med ett undantag, förde vissa högre adelsmedlemmars bref till Marseille, derifrån de, efter att hafva framlagts för komitgen, vidare befordrades med post till Paris, om en brådskande underrättelse meddelades, afsändes den pr telegraf. Paris åter meddelade sig pr ångbåt med Neapel och med Turin pr post, under adress till grefve Cavour. Partiela upptäckter ledde till tvenne adelsmäns aflägsnande från Ferdinand II:s råd och förtroende, af hvilken den ene senare återställdes, för att leda hans son bak ljuset; båda underhöllo likväl förbindelser med de sammansvurna, och båda, det förtjenar anmärkas, flydde till Paris efter 1860 års händelser. Den Muratistiska sammansvärjningen hade erhållit sådana proportioner, att Mamn och P-afreste från London till Paris, för att afleda sina landsmän från sådana antinationela rådslag och förmå dem arbeta på ett enigt Italien under Victor Emanuel. De landsflyktiga, bundna vid Frankrike genom det beskydd de erhollo derifrån, förrådde dessa råd och nppmanades af den kejserliga regeringen att lätsa gå in på dem. Den första utvecklingen af Napoleons plan visade sig efter slagen 1859. Lombardiet gafs åt Victor Emannel, men kejsaren tog Savoyen och Nizza. År 1860 fördrefvos bourbonerna, och muratisterna ingingo i Syditalien, några såsom Garibaldis följeslagare, andra som högre officerare inom sydarmeen, andra såsom återkallade genom bourbonernas amnesti, och alla, enligt det framför mig liggande dokumentet, beredde väg för Murat. Det är visserligen sannt, att Syditaliens öde annu var oafgjordt; men dokumentet är dock, skulle jag tro, ej alldelas noggrannt. Muratismen 1857 var en följd af förtviflan. Murat var en King Log för ett folk, som bad om någon substitut for sin törtryckare; men när molnen skingrades, och en italiensk konung öfver ett enigt Italien visade sig för deras förhoppningar, bytte de flesta af den gamla sammansvärjningens medlemmar om ton. I den franska diplomatien och verksamheten deremot har från 1857 intill denna dag ej förmärkts tecken till någon förändring; och om man noga ser efter, skall samma bindtråd finnas löpa genom dem, angifvande fasthållighet vid den ursprungliga planen. Hvar och en minnes säkert forsöket att resa en tron åt prins Napoleon; och det finnes ingen, som ej känner och harmas öfver de tilltagande försöken att hålla Syditalien 1 ett tillståud af förvirring och osäkerhet. Interventionen i Gaeta; dröjsmålet med erkännandet af just det som uttorts i Itallen; den fortfarande occupationen af Rom och Itahens delning i norr och soder; rofvarenas indirekta understödjande; de franska agenternas ständiga kritiserande och skymfande af den nya regeringen, sålunda skapande elementer till missnöje; den stora spridningen under våren och sommaren at Murats beryktade bref, om hvilket en underordnad i franska konsulatet anmärkte, då ett dynkt bref der förevisades, att stora massor deraf cirkulerade; förvirringen vid utbrottet af den garibaldiska rörelsen; och slutligen Lagueronmöres bref, för hvilket han naturligt: vis är ensam ansvarig, allt angifver att de kejserliga planerna äro oförändrade, och att Victor Emanuels regering med vilja eller icke farit som blindbock. Ingen, som uppmärksamt genomläser de sista fem årens historia, kan tro, att man hyser den ringaste afsigt att öfvergifva Rom, eller underlåta att gilla Garibaldis ärliga instinkt på samma gång han ogillar hans illa afpassade företag. Om Garibaldis helsotillstånd meddelar Times ett enskildt bref från mr P. A. Taylor, dateradt Spezzia d. 17 sept., hvilket vi här meddela. vi begåfvo oss denna morgon i båt till fästvingen, som ligger omkring tem mil från staden. Generalens rum och omgituing är för baracklika att kunna motsvara en engelsmans föreställning om komfort, men för en soldat hvarken synas eller äro dessa saker hvad de skulle synas och vara för oss under dylika omständigheter. Men jag tycker, att der är för mycket buller. Jag skulle önska att ställa en despot på platsen, hvilken skulle herrska med fast hand, med torut osedd och ohörd myndighet. Men deri ligger likväl mycket intresse och tillgifvenhet, och sannolikt kunde detta förmyckna buller knappast vara så oskadligt för någon annan. Han tycktes i sitt lugn, sin underbara själsro icke fästa någon uppmärksamhet, än mindre vara förtretad öfver hvad som tilldrager sig omkring honom. Då mr Partridge gick in i hans rum, för att undersöka såret, stannade jag qvar utanför, emedan ag icke ville ännu mera öka det redan tillräckliga