Göteborgsposten – 29 september 1862, sida 2

Fran Utlandet. Kejsar Napoleon har lyftat en flik af den slöja, som han hittills så vaksamt hållit öfver sin politik i Italien, på det ingen måtte skönja hans innersta tankar. Den franska tidningen NMoniteur offentliggör nemligen ett bref från Napoleon till Thouvenel, hvari den förre framställer ett s. k. försoningsförslag, nemligen att Italien skall erkänna Kyrkostaten, men påfven uppgifva sina gamla traditioner. Och detta skall således vara den napolconska balancen i den italienska, nej, den europeiskt-italienska romerska frågan! Denna Napoleons förklarirg låter som ett förhånande af ett helt folks heligaste känslor, på samma gång den innebär ett gif akt! för alla romerskt katolska trosbekännare, Italien fordras skola erkänna Kyrkostaten. Men huru är något sådant möjligt; huru kan ens en Napoleon djerfvas fordra sädant? Italiens folk har ju genom sina sjelfvalda representanter en gång för alla förklarat Rom utgöra Italiens hufvudstad, och Frankrike har, sedan detta beslut blef kändt, erkänt konungariket Italien. Här ha vi åter framför oss en af dessa Napoleons logiska konseqvenser, hvars mest framstående kännemärke är en slående inkonseqvens. Denna Napoleons förklaring till Thouvenel säges datera sig från maj månad; det är väl derföre troligt, att Garibaldi hade kännedom om densamma, då han höjde sin befrielsefana och kallade alia italienare under vapen. Hade dokumentet då blifvit offentliggjort, skulle rörelsen i Italien säkerligen nu haft ett annat utseende, ty i känslan af Roms nödvändighet för Italien äro alla ense. Napoleon måste nu hatas djupt af alla italienare och Italiens vänner äfven annorstädes. Det tyckes verkligen som att decembermannen förlorat sin vanliga klara blick och sin energi. Kjortelregementet och simpla egoistiska, ensidiga sträfvanden hafva måhända inficierat med svarta starren hans politiska ögonpuvill — i så fall skall nog den store operatören och menniskoslägtets lifläkare Tiden veta, att en gång slita af bindeln och ätergifva Napoleon synen. Men kanske är det då för sent. I alla händelser är Napoleons s. k. försoningsförslag ett betydelselöst dokument, ty det kan ej erkännas giltigt af någon annan än en — Napoleon le petit. Att det likväl är menadt allvar dermed, kan man finna af en offentliggjord note från Thouvenel till franske gesandten i Rom, Lavalette, hvari konstateras, att kejsaren aldrig låtit Italien hoppas, att Rom skall blifva dess hufvudstad (sic!). Hr Ratazzi måste känna sig mer än förlägen öfver denna upptäckt, hvilken a hans sida endast bör kunna besvaras med en energisk note, hvari den romerska frågans betydelse för Italien klart lägges i dagen, liksom dess uppfattning af den italienska nationen. Det gäller nu att visa raskhet, ty kejsaren står isolerad i närvarande stund inom Frankrike. Märklig är den ifriga sträfvan, som det ultramontana partiet lägger i dagen, för att försvara italienska regeringens enhetssträfvanden. I Neapel skall sålunda utgifvas en stor tidning efter mönstret af La France, for att predika vigten af en italiensk konfederation och en Napoleon på Neapels tron. Röfvarebanden uppmuntras åter och de mest infernaliska stämplingar bedrifvas med de lättrörliga innevänarne på ön Sicilien. — Hvarföre skulle Victor Emanuel stöta ifrån sig Garibaldis kraftiga stöd? Följderna visa sig tydligare med hvarje dag. Angående de många intriger, som spunnits af franska och andra händer om Italien meddelar en korresp. till Times några upplysningar, hvilka äro af alltför stort intresse, att böra förbises och en gång skola bli ett högst vigtigt dokument för skildraren af dessa invecklade förhållanden: Lagneronnitres nyligen offentliggjorda plan för Italiens blifvande ställning är ingenting annat än ett, något modifieradt, uppkok af hvad som föreslogs år 1857, och om ni tillåter, vill jag i korthet återupprepa, enligt