Göteborgsposten – 29 september 1862, sida 1

—— Parma, Modena, Toscana och Romagnan, för att straxt derefter ätven rycka will sig Sicilien, Neapel och den öfriga delen af Kyrkostaten med undantag af ett litet område. Den äkte ultramontanen ser uti sådana trångmål som de, hvilka sedan 1859 hemsökte den heliga stolen, ingenting annat än tillfälliga hemsökelser. Passaglia hade kanske äfven i början endast ögon för sjeliva olyckan, men han lärde äfven snart att känna orsakerna till densamma. Anda till 1859 hade han blott idkat lärda sysselsättningar, utgifvit en upplaga af Petavius, d:o en kommentar öfver den hel. Augustini Enchiridion, hopsamlat de bibliska bevisen för aposteln Petri företrädesrättigheter, skrifvit öfver helvetesstraffens evighet, gränsorna mellan tro och veta, kyrkans författning och slutligen illustrerat dogmen om den obeflackade aflelsen med de redan nämnda trenne qvartbanden. Under kyrkans olyckstid fann han, att hon sjelf felat, och att hemsökelsen egentligen är en upptuktelse, af hvilken kan, om synden fortfar, följa en fullständig undergång. Han ofvertygade sig nu om, huru onaturligt det är, att kyrkans öfverhufvud jemväl är en verldslig monark och i denna egenskap invecklas uti alla de förvecklingar med egna undersåter, med de politiska partierna och andra länder, som ständigt följa af det verldsliga väldet. Passaglia offentliggjorde ej genast för verlden sin nyvunna ötvertygelse. Det finnes i Rom ett litet antal kardinaler, hvilka äro böjda för en försoning med Victor Emanuel på den af Ricasoli föreslagna basis af kyrkans och statens ömsesidiga oberoende (Cavours djupaste tanke: en fri kyrka i en fri stat). Med dessa kyrkofurstar förenade sig Passaglia och företog i uppdrag af dem flere resor till Turin. Då han nu började betrakta den politiska sidan af den påfliga frågan, öppnades hans ögon för de ödesdigra töljder, som måste framgå ur den påäfliga curians härdnackenhet. Så mycket smärtsammare måste det vara för honom, att de underhandlingar med Cavour, för hvilka på den romerska sidan Antonelli sjelf ej kan ha varit främmande, icke ledde till nägot resultat. Nu skref han sin flygskrift: ÅPro causa italica (tor den italienska saken). Passaglia redogör i densamma för den nuvarande ställningen. Påfven har skiljt sig så vidt från italienarne, att han bannlyst dem. Uafva de kanske blitvit dåliga katoliker? Nej, bannlysningen är det kyrkliga vapen, hvarmed påtvens verldsliga välde försvaras. En kyrka, som handlar så, aflägsnar ifrån sig sinnena, isynnerhet om hon redan förut gjort presterna rättslösa och behängt dem med munlås. Huru skall det gå, om påfven sfortfar att tillbjuda kyrkan såsom polisverktyg åt reaktionen och inom kyrkan bibehåller sitt samt biskoparnes tyranni? En schism är oundviklig. Endast ett fullkomligt afstående från den verldsliga makten kan ännu rädda kyrkan. Passaglia hade låtit trycka sin flygskrift i Florens. Han hade ej satt sitt namn derå, men man kände dock genast igen honom, Skriftens verkan var större, än han kanske sjelf väntat sig. Ej allenast Italien, utan äfven Frankrike, der minnet af den gallicanska friheten åter lifligt vaknade, eftersade med hänförelse hans theser. De italienska andligas reformtörening tilltog ofantligt och uppgick till mer än 9,000 medlemmar. Han for emel lertid tillbaka till Rom och besteg lugnt sin lärostol. Han väntade att man, i enlighet med en lag af Benedictus XIV, skulle medgifva honom att offentligt försvara sina satser. På så sätt ville han åter börja disputationerna under reformationstiden och hade verkligen