Göteborgsposten – 29 september 1862, sida 1

Ä— AWA — —— ligare, som det päfliga beslutet fordrar den oeftergifligaste lydnad. Det var jesuiterna, som ifrigast bedrefvo proklamerandet af den obeflåckade aflelsen, och bland jesuiterna återigen var ingen ilrigare än pater Passaglia. I åratal sysselsatte ban sig endast med denna fråga, förskaffade den de berömdaste teologers godkännande, kämpade sjelf i skrifter för den nya dogmen, hvarvid man isynnerhet beundrade hans skickhghet uti vederläggningar, brefvexlade med hela verlden och utgaf slutligen alla förhandlingarne i trenne qvartband. Carlo Passaglia töddes år 1814 i hertigdömet Lucca och är son till en liten egendomsegare. Eftersom sadren ej kunde sjelt försörja alla sina barn, blef denne son bestämd för kyrkan. Han besökte i Lucca gymnasiet, i Pisa universitetet och var under tvenne år novice hos jesuiterna i Rom. Han hade uppnått tjugo år, då man gjorde honom till lära re i matematik i Reggio uti hertigdömet Modena. Dervarande kiimat var för strängt för honom, och han flyttade derfore till Tivoli vid Rom, men han hade äfven här sådana bröstlidanden, att han helt och hållet lemnade sin lärarebefattning. Han egnade sig nu i fyra år åt teologiska studier och blef efter denna tids förlopp prestvigd. Hans helsa hade nu bättrats så mycket, att han i Collegio Romano kunde föredraga kanonisk rätt, 1844 drog han sig for ett år tillbaka till klostret S:t Eusebio och afgaf derefter de fyra jesuitiska löftena. Under de följande fyra åren var han teologie professor vid romerska kollegiet och blef med hela sin orden fordrifven från Rom genom 1848 års revolution, Med några af de bästa lärjungarne begaf han sig till Belgien och England, der han fortfor att leda deras studier. Efter Roms eröfring af fransmännen kom den mest lysande tid, som påfvedömet haft i detta århundrade. I England och Nordamerika gjorde den katolska kyrkan ovanligt raska och stora framsteg. Biskop Hughes i New-York hade med sina irländare tillkämpat sig en verklig makt, i England hade den katolska kyrkan utbredt sig så, att ett försök kunde vågas, att åter ipföra den kyrkliga hierarkien, i Spanien lemnade en bigott konung och drottming sin biktfader och en fanatisk nunna det största inflytande, i Frankrike herrskade en man, hvilken ej tycktes kanna något hogre mål, än att göra sig förtjent at den gamla franska titeln: hans aldra kristligaste majestät. Österrike uppgaf placet regium och afslöt ett för den hel. stolen högst tordelaktigt konkordat, i flera protestantiska tyska stater fann den katolska kyrkan uppmuntran och understöd, under det några af de fordna spanska kolonierna, framför andra Mexico, visade sig vilja botsärdigt återvända under Rom. Då kejsaren af Ryssland sedan rönte olycka i kriget, uppvaknade hoppet, att man skulle kunna få slut på den grekiska kyrkans öfvervigt i Orienten. For den påfliga stolen fanns det under denna verkligen lysande tid endast en politik. Det vänliga forhållande mellan de båda enda katolska stormakterna, Frankrike och Österrike, måste bibehållas och utbildas till ett förbund. Motsatsen inträffade, och just genom det päfliga hofvets beteende. Napoleon III, som italienarne satte omenskligt åt med dolkar, pistoler och kuallbomber, derföre att de gjorde honom ansvarig för den omenskliga styrelse de voro underkastade, uppmanade Pius till retormer. För att icke nödgas bevilja dem, framsköt påfven Österrike, och derföre kom det till det krig, hvari just Sardinien, som på kontinenten ensamt gjort opposition mot den päfliga makten, i forening med Frankrike och revolutionen vann Lombardiet,