Göteborgsposten – 27 september 1862, sida 1

—— — befinner sig äfven flyttningen, en den mest tråkiga repris, hvars thema är missbelåtenhet, otörnöjdbet eller harm, blandade med ett litet svagt hopp om kommande bättre dagar. Denna passage är nu börjad. Redan sedan flera dagar tillbaka har man allestädes, synnerligast vid de mindre gatorna, sett de tomma, spöklika fysionomierna af fonster, hvilka berofvats sina gardiner. Det finnes intet odsligare i ett boningsrum, än frånvaron af gardiner, och det finnes knappast något som kan göra det så hemtrefligt som vackra och med någon smak uppsatta sådana, Redan derföre äro flyttningsdagarne för åskådarne några förfärliga dagar, och för de flyttande ew tillstånd af boende och på samma gång icke boende, at vara och icke vara, af frihet och beroende. Utledsen vid ett hem drager den ene till en annan plats, for att der blifva mera tillfredsställd, under det han eftertrades af en annan med samma förhoppning. Menniskolifvet är ett ständigt klättrande uppför den stege, som för till förnöjsamhetens tempel; men de klättrande märka i sin ifver icke huru de otta härvidlag klättra som ekorren i sin kringgående cylinder, stretande och jagande med all fart, utan att komma ur fläcken. Dock, det skall nu en gång för alla flyttas. Det är sammhallets lag, utarbetad ej endast af det oförnöjsamma elementet hos menniskan, utan äfven af eganderättens anspråk, hvilkas taggar kommunismen ej någonsin torde komma att i ringaste mån afnöta. Det skall således flyttas; och sedan folk i veckor sprungit sig trötta ur hus och i hus samt upp och ner för trappor, för att profva sin smak och rätt inpassa sin beqvämlighet, börjas det stora korståget mot hvarandras hem. Jettestora lass föra all möjlig bråte genom gatorna, och ehuru tåget går långsamt knakar och brakar det dock i de gamla möblernas fogar. Mera aristokratiskt paserar här och der en dyrbarare möbel, buren på en bår, hksom en indisk eller klnesisk storhet i sin palankin. Det finnes ännu sprödare flyttgods, hvilket återigen endast kan anförtros i de varsammaste händer, och bärarne af sådana äro de olyckligaste medhjelpare vid flyttningarno. Med oro och forfäran räkna de stegen, spejande åt alla håll att ej en åkande må inverka på kosan. Kort sagdt, flyttningsbråket hör till samhällets pinodagar, från hvilket det aldrig blir qvitt. Det är icke allom gifvet att kunna flytta med sådan glans, som vårt högre elementarläroverk gjort under veckan. Hvarje flyttande önskar sig i främsta rummet godt väder, och i detta afseende hade elementarläroverket det mest önskvärda. Det regnade altonen förut, det stormade under föregående natten, men då stunden kom, hade man att glädja sig åt solsken och lugn. Ej ens hvad väderleken angick blef säledes den goda planen för invigningen på ringaste sätt störd, hvarföre den äfven lyckades i programmets minsta detaljer, tack vare såväl den klara blick, bvarmed det hela anordnats, som det utmärkta ordningssinnet hos vår stads innevånare. Tidningarne hatva redan redogjort för den högtidliga invigningen, det skulle derföre endast blifva ett upprepande att nu här närmare skildra densamma. Ett och annat tillägg torde deremot vara på sin plats. Då den ansenliga processionen, i hvilken man bland de högtidsklädda honoratiores äfven såg åtskilliga betydande norrmän, hitkomna, som det säges, i frimurareärenden, kl. 12 i tisdags på middagen under ringning från Domkyrkans storklocka satte sig i gång, lemnade elementarläroverket en lokal, som i 36 år sett det ena slägtet efter det andra inom sina murar knäcka kunskapens hårda nötter. Som sig vederborde bars i ceten af processionen, och 6