Göteborgsposten – 27 september 1862, sida 1

——— W wW— ders Bernhard Olsson att idka sabriksrörelse för tillverkning af metallarbeten, äfvensom bagaregesällen J.A. Holm a:t vinna burskap såsom bagaremästare här i staden. Aftonbladet fortsätter den redan för längre tid sedan påbörjade förtjenstsulla och intressanta artikelserien Ötversigt af de tronne skandinaviska rikenas etridskrafter, och framhåller nu särskildt officerskärens beskaffenhet, hvilken underkastas en, såsom 088 synes, grundad och genomgående kritik. Artikelförtattaren visar först, hvilken missriktning officerarnes bildning erhållit isynnerhet genom militärläroverkens oändamålsenliga inrättning, och vänder sig derefter till befordringssystemet. Det är tyvärr en sorglig sanning, heter det, bekråftad genom flera färska exewpel, att man inom svenska armåen vid befordringar icke i främsta rummet gör afseende på miitärisk skicklighet. Dynastiska och aristokratiska kotteriintressen föranleda ofta att man tvärt emot grundlagens tydliga föreskrift täster mera afseende vid den sökandes börd och åsigter, än vid hans förtjenst och skicklighet. Detta gäller isynnerhet vid tillsättandet af de högre posterna, då innehafvandet af vissa tänkesätt, hvarom man gjort sig förvissad genom personlig samvaro eller säkra intyg, är at vida större vigt än den militäriska förmågan. Då den vid hofvet och garderna starkt representerade adeln har bästa tillfället att lägga nämnde tänkesätt i dagen, så tillfalla de vigtigaste platserna i allmänhet densamma, hvarom man lätt kan göra sig förvissad genom en blick i rangrullen. Foljden deraf är att de flesta officerare, som vilja fram, numera mindre strätva efter att förvärfva de för deras yrke nödvändiga egenskaperna, än att få tillträde till de kretsar, der de kunna manifestera sådana tänkesätt, som äro behagliga, och der utsigter finnas för vinnande af personligt gunstlingsskap. Ty hvartll tjenar att med svett och moda förskaffa sig duglighet och vetande, om man på en mycket hastigare, lättare och beqvämare väg kan göra sin lycka. Att härigenom ett vidsträckt tält skall öppnas för lycksökeriet och det underdåniga fjesket är tydligt. Men det är blott de underlägsna förmågorna och svaga karaktererna, som kunna beqväma sig härtill. Ty den sanna förtjensten föraktar med skäl dy lika medel att göra sig gällande. Artikelförtattaren vänder sig härefter till officerarnes afloning, hvars ringhet han beklagar, emedan de derigenom tvingas att jemväl sysselsätta sig med andra yrken, så att de dragas från det först valda och förlora intresset för detsamma, eller blifva ifriga befordringssökare, utan noggrannt val af medlen. Såsom en utväg häremot säger förs. till slut: Vill man hafva en skicklig, kunnig och sjelfständig officerskär, bör man ej at illa anbragt sparsamhet låta förmå sig att neka medel till en dess anständiga bergning. Bättre då att bafva ett mindre antal dugliga officerare, än ett större antal med blott ringa utbildning. Så är förhållandet i Danmark, der man dock satt på benen ett relativt större antal soldater än i Sverige. Det felande besälet ersättes vid ofvergängen till krigsfot medelst de s. k. reservofficerarne och underofficerare, hvilka under freden uttagas bland de värnepligtige och erhålla en nödtorftig utbildning. Ökas lönerna så mycket, att de lemna en, om än tarflig inkomst, då kunna äfven sordringarne höjas på officerarnes vetande, hvilket för närvarande är inskränkt till det minsta möjliga mått, oberäknadt dess miss