Göteborgsposten – 27 september 1862, sida 1

han säg gestalten stående på dess rand. De två männen stego derföre åter ned från klippan, togo med sig repen och följde med misstrogen uppsyn min bror. Vid den trångare ändan af klyftan stannade han och stötte sin alpkäpp ned i isen. Det var en ovanlig lång remna, som småningom vidgades och sänkte sig till ett obekant djup. Den var garnerad med långa bängande ispiggar, liknande diamantstalaktiter. Da de i mer än tio minuters tid följt denne remna, lät den yngste vägvisaren höra ett hastigt utrop. — Jag ser någonting, sade han; någonting mörkt, inkiladt i klyftan att långt stycke ned. De sågo det alla : men det syntes blott som en formlös massa, nästan betackt af isväggarne under deras fötter. Min bror erbjöd hundra francs till den som ville gå ned och taga upp det som låg i klyftan. De tvekade allesammans, — Vi veta ej hvad det är, sade den ene. — Kanhända är det blott en död stenget, yttrade en annan. Deras liknöjdhet gjorde min bror ursinnig. — Det är ingen stenget, yttrade han vredgad. Det är Kristian Baumanns kropp. Och vid himlen, om I alla ären för fega att våga försöket, så skall jag gå ned sjelf. Den yngsta vägvisaren kastade af sin hatt och rock, band ett rep omkring lifvet och tog en hacka i handen,