Göteborgsposten – 27 september 1862, sida 1

Repet nedsläpptes och min bror gjorde sig i ordning att gå först. Då han satte sin fot på den första ojemnheten i berget, hejdades han af ett qväfdt skrik från Batisto. — Santa Maria! Signor! se dit! Min bror såg åt det håll dit Batisto pekade; och se der stod Kristian Baumann i det starka solljuset på ej fullt hundra femtio alnars afständ. Men nästan i samma ögonblick som min bror igenkände honom, var han försvunnen. Han hvarken sjönk ner eller bleknade bort, utan var helt enkelt borta liksom han aldrig hade funnits till. Krithvit af förskräckelse föll Battisto på knä och betäckte ansigtet med händerna. Min bror stod mållös och slagen af fasa stödd mot klippan; han kände att ändamålet med deras färd var nära att blifva uppfyldt. Hvad beträffåde vägvisarne anade de alideles icke hvad som händt. — Såg ni någonting? frågade min bror och Battisto på en gång. Men karlarne hade intet sett och den som dröjt qvar der nere tillade: — Hvad skulle jag se annat än isen och solen ? Min bror svarade ej härpå på annat sätt än att han tillkännagaf, det hon ämnade undersöka en viss isklyfta som syntes i närheten och från hvilken han icke tagit sina ögön alltsedan