Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 1

———ä—wot.—— —— med vidrig lättsinnighet profanera gator och byggnader, hvilka Dödens Engel betecknat såsom sina egna, — väl må främlingen med förskräckelse fråga sig sjelf: År detta en kristen nation, som anser de bästa innevånarne i sina kyrkor vara do stympade, lidande och döende, och som kan utan rörelse åse dylika syner? Kan den fordraga tanken, att tusendetals af dess söner skola ligga på slagfältet i flera dagar hungrande och betäckta med sår, utan att finna någon tröst och hjelp förrän döden, medlidsammare än de kristna menniskorna, förbereder en sista hvila? Endast i ett afseende visade Washington någon ifrig rörelse. Man längtade begarligt efter att erhålla en fotografi af dagens hjelte, Stonewall Jackson. Några sådana funnos i en bod och köptes ögonblickligt. Tusen, tio tusen sådana skulle kunnat säljas i Nordens städer. Det intresse, som denne man framkallat, är lika sallsamt som det varit oväntadt af alla som känna hans föregående lif. Klasskamrat till Molellan i West Point och der ansedd för trög och dum; illa känd i Washington såsom hypokondriker och malade imaginaire, har han under de sista tio månaderna lagt i dagen egenskaper, hvilka man föga kunnat tro finnas i denna kropp, som alls icke förråder krigaren, men hvilka skola bevara hans namn för många generationer vid sidan af de stora höfdingar, som menniskorna ej gerna vilja låta dö. Mera lämplig för att utföra än uppgöra stora rörelser, har han, stödjande sig på general Lee såsom det ledande hufvudet, bidragit i striden med den snabbaste handen, det oförskräcktaste sinne, den strängaste sjelfförnekelse, den största skyndsamheti rörelser, och hans senaste operationer vid kringrännandet af general Popes högra flygel och förandet af en styrka, som ej tros öfverstigit 30,000 man, i ryggen på en sådan armå, som tätt sammandragit sig vid sin operationsbasis och dagligen var i stånd att erhålla stora förstärkningar, väcka allmän förvåning och beundran. Det siges att nan liksom Hannibal är van att lefva tillsammans med sitt manskap utan något distinktionstocken, utan någon större beqvämlighet, och att det för en främling nästan är omöjligt att känna igen elier urskilja honom bland gemenskapen. Hvarje depesch från hans hand har till inledning: Med Guds välsignelse. Han håller ofta bön med sitt folk, nedkallande himlens völsignelse öfver sina vapen före stridens början och uppsändande sin tacksägelse för skydd och (sasom det nästan alltid bändt) seger efter densamma. De, som sett och hört honom höja sin röst i bönen, och derefter varit vittnen till hans kraft och snabbhet i kampen, säga, att Cromwell gar igen på jorden och leder sina förtröstansfulla hopar till en säker seger. Det är onödigt att tillägga, det Jacksons folk afguda och entusiastiskt lita på sin anförare och hafva den orubbligaste förtroende till hans ledning, annars skulle de djerfva och raska steg, som han ofta tagit och från hvilka han alltid gått med seger, hafva varit rent omöjliga. Det vill synas som att, tvärtemot general Lees beräkningar, Söderns nya framgångar vunnits mot Nordens koncentrerade arm6er. Det är allt skäl att tro, det MOlellans veteraner, i stället för att utgöra ett element af styrka och sammanhållning, skola utöfva det mest förderfliga och demoraliserande inflytande. Verlden var aldrig vittne till sådana scener som karakteriserade den reträtt, hans och Popes arme utförde. 20,000 man utan organisation eller disciplin, brutna fragmenter af hundrade olika regementen, många utan skodon, utmattade, hungriga och törstiga lika en vilsekommen fårskock, passerade längs Centrevillevägen, bedjande hvarje medborgare som de mötte om en bit bröd a