Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 1

stora skyddande schweitzertak och långa rader iaf majsax, hängande likt perlband rundt omkring balkongerna. Blåa bärsortar växte vid sidan al vagen, och då och då råkade man på en vild gentiana eller en immortelle. Derefter borjade vägen att gå mera i rigrag utefter den branta bergsluttningen, och inom mindre än en hulf timma nådde de dalens lägsta botten. Aftonsolen spridde ännu sin röda glans öfver de långt upp på bergen växande furorna, då de intogo sin middag tillsammans i ett litet värdshus med utsigt öfver Die Jungfrau. På aftonen skref min bror bref, medan de tre ynglingarne vandrade omkring i byn. Klockan nio bjödo de hvarandra god natt och gingo till sina olika rum. Huru trött min bror än var, fann han det likväl omöjligt att sofva. Samma obegripliga melankoli nedtryckte honom, och då han slutligen föll i en orolig slummer, var det blott för att gång på gång spritta upp ur rysliga drömmar öfverväldigad af namnlös fasa. Framemot morgonen föll han i djup sömn och vaknade ej förran det led emot middagen. Han fann då till sin ledsnad att Kristian redan gått. Denne hade stigit upp före dagen, ätit frukost vid ljus och begifvit sig ut i gryningen — ,så glad, sade värden, ,,som en spelman på en marknad. Stefano och Battisto dröjde ännu qvar, för