Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 1

— Hur så, Kristian? frågade min bror. Väntar hon er icke? — Nej visst icke. Hon kan ej föreställa sig att jag skall vara der förrän i öfvermorgon. Detta vore icke heller möjligt, ifall jag ginge vägen rundt om förbi Unterseen och Friitigen. Jag ämnar att i natt taga in i Lauterbrunnen och i morgon skall jag gå tvärs öfver Tschlingelglacieren till Kendersteg. Om jag stiger upp litet före dagbräckningen , skall jag vara hemma i solnedgången. I detta ögonblick gjorde vägen en plötslig krökning och började att slutta nedför. Vandrarne hade nu en omätlig utsigt öfver aflägsna dalar, och Kristian svingade sin mössa i luften med ett gladt utrop. — Se der! sade han i det han sträckte ut armarne, liksom för att omfamna den kära bekanta scenen. O, se der! der äro Interlakens skogar och kullar, och här under de precipicer, på hvilka vi stå, ligger Lauterbrunnen! Lofvad vare Gud som gjort vårt land så vackert! Italienarne logo mot hvarandra, tänkande att deras egen Arnodal vore vida vackrare; men min broders hjerta värmdes vid ynglingens utrop, och upprepade hans tacksägelse. Och nu låg deras väg öfver en ofantlig slätt, rik på sädesfält och ängar, och beströdd med bastanta boningar, byggda af gammalt brunt trä med