Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 1

De fortsatte derpå vägen i den heta eftermiddagssolen till den höjd der alprosen upphör att växa på de ofruktbara branterna och de bruna massorna visa sig allt sparsammare ibland stenarne.. Endast bleka och ofruktbara skeletter af utdöda furuskogar bröto här den ödsliga enformigheten; men högt vid öfversta delen af passet stod ett litet värdshus. De hvilade åter vid detta värdshus och drucko i en mugg, fylld med landets vin, en skäl för Kristian och hans brud. Han var ytterligt glad och skakade gång på gång hand med dem alla. — I morgon afton, sade han, skall jag åter trycka henne i mina armar. Det är nu nära två år sedan jag vid slutet af min lärotid kom hem för att besöka henne. Nu är jag arbetsförman med en lön af tretio francs i veckan och kan mycket väl gifta mig. — Tretio francs i veckan! utropade Battisto. Corpo di Bacco! det är en liten förmogenhet! Kristians ansigte strälade. — Ja, sade han, vi skola bli mycket lyckliga; och framdeles skola vi — hvem vet? — sluta våra dagar i Kander Thal sedan vi födt upp våra barn att efterträda oss. Åh! om Marie visste att jag redan nästa afton skall vara hos henne, huru förtjust skulle hon icke bli! Å I j