Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 1

—— —äapl. UvUnwmun— känd till sina detaljer. Hoppet har längesedan flytt och få opartiska personer kunna tvifla på att de sista dagarne sett den amerikanska republikens kris. Det måste förutsättas, att den fulla och trovärdiga historien om de scener som egt rum under hela sistlidna vecka, aldrig kan förtäljas på jorden. Men när Stonewall Jackson och Lee få tid att fatta pennan, hvilken de, i olikhet med nordgeneralerna, under denna kamp aldrig ansett mäktigare än svärdet, utan så mycket som möjligt undvikit att begagna, skola vi tydligt och begripligt tå del af planen till den nya kampanjen och sättet för dess utförande. Såsom det nu är, drifva vi omkring utan roder eller kompass på ett haf af rykten, och mycket, som man nu tror i Norden, bör erhålla förändring. Emellertid har general Pope, under hvars anförandeskap Unionens öde, som för längesedan upphört att vara lysande, sjunkit till den lägsta ebb — utan kläder, utan papper, slagen, fallen i onåd, intagit sin position nära de qvarter, som sistlidne vinter innehades af general Wadsworth på Uptons Hill, och har ännu en gång öfverlemnat hogsta befälet åt general Mac Clellan. Det påstås, att presi denten och general Halleck uppvaktade i egna personer MClellan och bådo honom ännu en gång mottaga den befattning från hvilken han blifvit skiljd. Han mottog den med vilkor, att han skulle för framtiden vara fritagen från kontroll. Midtunder denna dysterhet och nedtryckthet har en viss belåtenhet gjort sig märkbar med anledning af Molellans äterställande. Att han långtifrån är någon lysande fältherre, att hans forsigtighet mer än en gång kommit honom att forsumma gynnande tillfällen att taga Richmond, det kan ingen neka. Men i det hela taget har hittills ingen MoOlellan öfverlägsen oflicer framstått inom nordarmåen. Det fanns mellan honom och hans folk under lång tid en ömsesidig tillgifvenhet, som aldrig gjort sig gällande mot någon annan nordgeneral och hvilken ännu icke är alldeles utplånad. Att han är en vuxen motståndare till Lee och Jackson, skall ingen påstå; men han är mindre hugad att störta sitt folk i fara än någon annan besalhafvare. Det synes vara hans oundvikliga lott att få slåss någon tid på defensiven. Det kan ej sägas, att presidentens inblandning i militära angelägenheter ledt till några lyckliga följder. General Popes utnämning var helt och hållet presidentens verk. De voro gamla vänner från vestern. Det sinnes en viss raskhet hos general Pope, som till det yttre rekommenderar honom. Men allmänheten, som misstror storskrytare, såg med tvifvel hans första ståtliga pronunciamentos, och han har nödgats bittert få äta upp sina egna ord. Han har genom sin proklamation, hvari han uppmanar sitt folk att underhålla sig sjelft på Virginiens bekostnad, uppväckt ett oförsonligt bämndbegär hos sydinnevånarne, hvilket endast kan jemforas med den känsla man hyser för general Butler, Under de nya striderna hafva de af Popes officerare, som blifvit tagna till fånga, skickats till Richmond och blifvit hotade med att skola behandlas som röfvare, i öfverensstämmelse med presidenten Davis vedergällningshotelse. En annan sak, för hvilken anmärkningar göras emot presidenten, är general MDowells äterkallande från Fredericksburg samtidigt med att general MoClellan ryckte fram mot Richmond. MDowell, som hade 43,000 man det mest slagfärdiga tillstånd, brann aflängjan efter att få skynda ned från norr, då MClellan ryckte fram genom halfön. Stonewall Jackson visade sig i detsamma i Shenandoah-dalen och dref general Banks fram