Göteborgsposten – 25 september 1862, sida 2

sAmiii skall låta förvandla den till en brosch åt Marie. Säg mig Battisto, hvad skall ni föra hem till Italien åt er Maguerita. Battisto log och klingade med sina åtta francs. Det beror på huru aflärerna gå, sade hav; om vi tjena bra med penningar före jul, tager jag kanhända med mig ett stycke schweitrisk muslin. Men vi hafva redan varit borta sju månader och vi ha knappt förtjent hundra francs öfver våra utgifter. I Härmed vände sig talet till andra ämnen. Florentinarne låste undan sina skatter, Kristian band åter ihop sin packe och min bror gick jemte de andra ned och tog sin frukost i fria luften utanför värdshuset. Det var en herrlig morgon, solklar och varm, och med en lätt bris, som som susade i vinkrankorna öfver förstuguqvisten. Rundt omkring. dem syntes höga berg med de blåhvita glaciererna här och der sträckande sig ned till de gröna betesmarkerna och med morka granskogar som betäckte deras sidor. Till venster låg Wetterhorn, ö till höger Eigher, rakt framför dem syntes, bländande och oförgänglig, lik en obelisk af fruset silfver, Schreckhorn — Fasans bergsspets. Sedan frukosten var intagen, bjödo de sin värdinna farväl, och med bergstafvar i handen togo de sin väg mot Wengern Alp. Den lugna dalen läg till hälften i ljus till hälften i skugga, öf