Göteborgsposten – 25 september 1862, sida 1

land och fyllt sin portfolj med hvad han kallade bitarfrån trakten af Meyringen, gick ban öfver Gross Scheideck till Grindlewald. dit han anlände en ruskig Septemberafton omkring tre fjerdedels timma efter solnedgången. Det hade denna dag varit marknad derstädes och platsen var öfverfylld med folk. I det bästa värdshuset fanns ej tre tums plats ledig — det fanns för tretio år sedan blott två värdshus i i Grindlewald -— hvarföre min bror gick till det sämre som låg vid änden af den betäckta bryggan nära kyrkan. Der erhöll han med någon svårighet en madrass i ett rum som redan var upptaget af tre andra resande. Värdshuset Örnen var ett mycket gammalmodigt sådant, till hälften bondgård, till hälften värdshus, med stora gallerier på yttersidan och en ofantlig värdshussal, lik en lada. I öfre ändan af detta rum stodo långa ugnar, lika krogdiskar af jern, belastade med kokkärl, i hvilka maten höll på att beredas. Vid den lägre ändan suto emellan tretio och fyrtio gäster församlade, till största delen bergsbor, formän och ledsagare i bergen. Alla dessa män åto, rökte eller pratade. Bland dem tog min bror sin plats och blef liksom de öfriga serverad med en skål soppa, en skifva kött, en flaska af landets vin och ett majsbröd. En stor St. Bernhardshund kom i detsamma och lade sin nos på min brors knä.