Göteborgsposten – 25 september 1862, sida 1

— — — OO —— radikal reorganisation. Huru stor förändrin gen inom Paris än varit, gifver den likvä blott en svag föreställning om allt som rif vits ned och åter byggts upp under ombildan det af Frankrike. Det finnes en mängd ga tor och qvarter i Paris, dit yxa och hammare ännu icke trängt, men det finnes ej en enda sid: af det sociala lifvet, som lemnats orörd a dessa lagar och dekreter. Regering, förvalt ning, upplostringssystem, konster, vetenska per, kommunikauonsmedel, armöå, flotia, åker bruk, industri, handel, kolonier, allt har blif vit mer eller mindre omdanadt, for att passe in i det system af lycka som upptäckts för Frankrike. Ingen annan regime otvervakade med så orolig omsorg lynnet och stämninger inom detta fantastiska och så lättrörliga folk Regeringen påtvingade det nya id6er, visade det nya banor, uppväckte nya eller återupplitvade gamla känslor, och holl det sålunda tortfarande i ett tillstånd af öfverretning som ej lemnade det tid hvarken till ledsnad eller betraktelser. Ja, regeringen har ätven tid att egna en ansenlig del af sin uppmarksamhet åt enskilda personers och de minsta associationers angelägenheter, samt försöker sålunda utvidga sin verksamhetskrets till hvardagslifvets minsta detaljer. Ett slags Rudolt 1 Parisermysterierna, men erkänd och autoriserad, fastän det oaktadt ej heit och hället försmående hemlighetsfullhet och forklädnader. Den som skulle vilja anse allt detta for en blott tillampning af oinskränkt regering i dess yttersta form, han skulle blott hafva en ensidig soreställning om systemet. Den politiska delen är ingalunda den mest öfvervagande, ty dess grundtanke är lösningen af de sociala och ekonomiska problemer, som under de sista tretio åren upprört Frankrike. Phalansteriers och Icariers drömmar hatva reducerats till en praktisk form och associations principen blifvit ullampad på ett nytt sått och 1 en ofantlig skala. Don enskildes intressen aro identiska med det gemensammas intressen är det allmänna axiomet, och kollisionen mellan de båda intressena uppkommer endast genom missuppfattning af detta axiom; derföre ar en högre makt nodvändig, för av leda de enskilda anstrangningarne, bestamma åt en hvar dess plats, uppmuntra och hjelpa den svage, och återhålla den starke. Allt forödande at arbete och kraft skall sålunda undvikas, hela produktionen storligen okas och hvarje enskilds del blifva betydligt storre. Hvad man än må säga om det sanna eler falska i denna teori, skall man dock svårigen kunna neka, att den gjort underverk för Frankrike. Den har stållt landet på en höjd, som det aldrig förut innehaft, och har förskaffat massan af betolkningen ett förut aldrig tnjutet välstånd. Detta förhållande är så klart, ittt frågan nu endast är, huruvida icke för nycket blifvit gjordt och detta mycket för haugt. Att spela Forsynens roll på jorden är tt dyrt nöje; och i detta fall måste medlen komma från dem, för hvilkas tillfredsstallande le skola användas. De farhågor som hysts detta hänseende, och de dystra profetior som ttalats tyckas hafva funnit en officiel bekrafelse i de nyligen gjorda sinansiela forklarinarne och de förändringar som deraf följt. Uti ett socialt och politiskt-ekonomiskt )roblem, sådant som den kejserliga regeringen öretagit sig att lösa, var aritmetiken ovilkorigen af den största vigt. Staten åtog sig att ägga ut en del af det sociala kapitalet såom en utgift för det gemensamma bästa. Allt erodde på att hålla balansen mellan detta tlagg och landets produktiva förmåga. En öfverblick härå erbjuder stort intrese. Från 1830 till 1847 är ett stadigt framtskridande märkbart, hvilket lemnar föga tvit