Göteborgsposten – 20 september 1862, sida 2

2 o. s. v. Inom motsvarande tid år 1851 utgjorde inkomsten 387,936 . Man bereder sig på en underbalans af 45,000 E. Sedan höstens början hafva besöken starkt aftagit och antalet at utlänningar i London skall icke stort ötverstiga det vid denna årstid vanliga, En ny luftsegling i vetenskapligt intresse har nyligen företagits af en mr Glaisher, hvarvid aöronauterna uppnådde den största höjd på hvilken lifvet mojligen kan uppehållas. Mr Glaishers berättelse om denna färd lyder i sammandrag sålunda: — Temperaturen nere på jorden var, då vi kl. 1 e. m. företogo uppstigningen, omkring 309 C.; en eng. mil uppe i luften sjönk den till 21? Kort derefter mötte vi ett moln som var 1,100 fot i tjocklek och egde 19 9 temperatur. Luften var här alldeles mättad med vattenångor. Sedan vi passerat molnet, kommo vi uppien flod af ljus, med en skön blå himmel öfver och ett storartadt haf af skyar under oss, hvars yta omvexlade med ändlösa backar, klippor, bergskedjor och en mängd snohvita massor uppstigande derur. Då vi hunnit en höjd af två eng. mil hade temperaturen sjunkit till fryspunkten; vid tre eng. mils höjd var temperaturen — 8? och en mil hogre — 139. Ånnu en mil högre upp visade termometern — 19 0. Ända hittills hade jag beqvämt kunnat andas, medan mr Coxwell, den mig åtföljande aöronauten, tillfölje af de ansträngningar han nödgats göra, blott med svårighet hemtade andan. Men då vi hunnit till omkr. 52, mils höjd, förmådde jag ej afläsa den ena termometern. Jag gnuggade ögonen och tog ett förstoringsglas, men såg ändock ej qvicksiltverpelaren. Jag försökte afven att afläsa de andra instrumenterna, men lyckades lika litet deri och kunde ej ens se visarne på mitt ur. Jag bad mr Coxwell hjelpa mig, men han hade något att syssla med på ballongen. Jag forsokte sträcka mig fram, för att fatta en konjaksflaska som stod bredvid mig på bordet, men förmådde det ej. Jag såg på barometern och tyckte den visa tio å elfva tums qvicksilfvers stånd samt försökte uppteckna det, men jag var oförmögen att skritva. Vi måste emellertid ha varit 564 eng. mil högt uppe i lusten. Jag kände att jag förlorade sansen och försökte att befria mig från min domning genom att skaka på mig. Jag försökte att tala, men fann, att jag äfven förlorat förmågan dertill. Vid ett nytt försok atv se på barometern föll mitt hufvud åt eva sidan; då jag ansträngde mig att åter föra det rätt, föll det åt den andra och slutligen bakut. Min arm, som hvilat på bordet, föll ned vid sidan. Jag såg mr Coxwell otydligt uppe vid ballongen. Slutligen föll jag omedvetet i sömn. Jag hörde om en stund mr Coxwell säga: Hvad temperatur är det? Försök att taga en observation. Kort derefter öppnade jag ögonen och såg instrumenterna och mr Coxwell, först dunkelt och sedan tydligare. Jag har varit sanslös, yttrade jag. Ja, avarade han, ni har så, och äfven jag hade nära uog blifvit det. Då mr Coxwell kom ned hade han förlorat sina händers bruk: de voro nära nog svarta. Han berättade mig, att medan han var uppe vid balkongen hade han känt en genomträngande kold, och märkt att hans händer voro stelfrusna; han begaf sig ned så godt han kunde och fann mig ligga medvetslös med ett lugnt och stilla anletsuttryck. Han kände då, att äfven han var nära att falla i svimning, hvarföre han ville skyndsamt öppna ventilen för att släppa gas ur ballongen, men hans händer vägrade honom sin tjenst. Han bet då i snöret till ventilen och lyckades på detta sätt öppna densamma. Utan denna själsnärvaro at mr Coxwell skulle vi snart ha seglat genom rymden förvandlade till isklumpar. Enligt en iakttagelse af barometerståndet som mr Coxwell gjorde synes det, som skulle den största höjden vi uppnådde ha varit 6!, eng. mil. Vi hade på färden tagit med oss sex st, dufvor. Den ena af dessa utkastades vid en höjd af tre miles. Den utstrackte sina vingar för att flyga, men foil nedåt liksom en bit papper. En andra dufva utkastades på fyra miles höjd. Denna flög rundtomkring ballongen men sjönk ofta långa stycken nedåt. En tredje kastades ut vid emellan fyra och fem miles höjd och foll genast rakt nedåt. En sjerde nedkastades under vårt nedstigande; denna satte sig öfverst på ballongen. At de två återstående dufvorna dog den ena, och den andra var, då vi kommo ned till jorden nästan dofvad, men kryade dock åter till sig.