Göteborgsposten – 20 september 1862, sida 2

rykte om sig. och ingen härifrån brukar stanna der. Godt svarade jag utan att vidare tänka på hvad han sade, jag skall nog finna honom. Jag skall fråga efter honom under vägen. — Det led fram på eftermiddagen, innan jag kom i sigte af Tete Noir. Som ni vet är jag litet närsynt, men jag såg, då jag kom närmare värdshuset, att något slags åkdon fördes till gården bakom värdsbuset. Åt denna omständighet skulle jag ej ha lemnat någon uppmärksamhet, hade jag ej hört en bund häftigt skälla, och söka att blifva insläppt genom värdshusets stängda dörr. Vid nästa blick såg jag att det var er hund. Jag höll inne min häst och gick uppför trappan. Nelly nosade ett ögonblick på mig och detta var tillräckligt för att öfvertyga henne, att jag var en vän. Hennes oro, då jag nalkades dörren, gränsade till ursinne. — När jag inträdde i rummet, såg jag i början icke till er, men då jag blickade i den riktning er hund hade skyndat, så fort dörren blifvit öppnad, observerade jag en mörk trätrappa som ledde upp från ett hörn af rummet. Jag såg äfven att ni, min vän, släpades uppför trappan i armarne på en man med mycket elak fysionomi och en flicka med ännu gemenare utseende, hvilka hade hand om edra ben. Då mannen fick se mig nedlade han er på trappan och nalkades för att möta mig.