Göteborgsposten – 20 september 1862, sida 2

blifvit befriade från något långt och svårt lidande. Det var ett tillstånd af fullkomlig hvila och sällhet. Då min vän kom tillbaka, förde han med sig icke blott en tallrik ben för Nelly, utan äfven en skål soppa för mig. Sedan jag förtärt soppan och medan Nelly ännu låg och gnagde på benen yttrade Dufay: — Jag sade just nyss att det var er lilla hund ni har att tacka för ert lif, och jag vill nu berätta er huru det gick till. Ni kommer ihåg att ni lemnade Doulaise i dag på morgonen at — Det förefaller mig som skulle det vara minst en vecka sedan, afbröt jag. — Idag på morgonen, fortfor Dufay. Nåväl, ni hade knappt lemnat värdshuset förrän jag körde in der, efter att ha rest ett stycke före frukost. Jag hörde hvart ni rest, och som ufven jag skulle den vägen, beslöt jag att gifva min hast ett par timmars hvila, medan jag åt frukost och uträttade en affår i staden, samt att sedan söka upphinna er. Vet ni, frågade jag då jag lemnade värdshuset i Doulaise, om monsieur ämnade att stanna någonstädes på vägen, och i så fall hvarest ? Gargongen visste det icke. Låt mig se, sade jag, Yar det ej troligt att han tager in på Tete Noir vid Mauconseil, eller hur? Nej, svarade gossen, huset har dåligt