Göteborgsposten – 19 september 1862, sida 1

borjade utveckla sig i min inre organisation och tycktes gynnsamma för den åsigt om saken jag var så angelägen att vederlägga. Trots alla mina ansträngningar kunde jag ej undergå att känna det några högst märkvärdiga känslor långsamt och småningom smögo sig öfver mig. Först och främst tyckte jag mig finna att jag började förlora förmågan att beräkna afstånd. Sålunda till exempel, då jag tog upp ett föremål och försökte att åter placera det på bordet, bragte jag det antingen i kontakt med denna möbel så hårdt att i densamma förmodligen för hvarje gång blef ett märke: detta tillfölje deraf att bordet föreföll mig åtskilliga tum högre än det verkligen var; eller ock, inbillade jag mig att bordet var åtskilliga tum närmare taket än förhållandet var och släppte hvad jag höll i handen, förr än jag borde samt fann då att jag anförtrott det åt tomma rymden. Derefter känd. s mitt hufvud allt lättare på mina sknldror; i mina händer erfor jag ett eget slags lätt pulsation, hvilken åtföljdes af en känsla att de liksom sina fötter (hvilka voro kalla) svällde ut till jättelik storlek och omgåfvos af talrika kringsvängande bjul af lätt konstruktion. Då jag talade till min hund föreföll det mig äfven som om min röst had ett underligt ljud och mina ord blefve ofullkomligt uttalade. Då jag såg emot glasdörrarne märkte jag